Min älskling

Ögon som ser allt, både det synliga och det osynliga, det har min älskling.

En mun som talar de finaste ord, och de visaste, det har min älskling.

Händer som stöder och bekräftar, det har min älskling. 

En kropp som ger mig en rastplats och en hamn, det har min älskling. 

Han är inte min, men jag får kalla honom det. Han är min till låns under den tid vi har kvar på detta jordeliv. Och jag skall göra mitt bästa för att vara hans bästa under den tiden. Hans älskling.

Om ångest och panikångest

“Ångest, ångest är vår arvedel.” – Pär Lagerqvist

Lyssnade på ett radioprogram om ångest och panikångest när jag kockade igår.. Jag blir så obeskrivligt glad över att det pratas om dessa ämnen som det är så svårt att prata om. Det är alldeles för lätt att man inte berättar rakt ut, att man svarar undvikande på frågan om hur man mår, att man undviker situationer pga rädsla för panikångestattacker… När jag fick mina första panikångestattacker för 14 år sedan hade jag ingen aning om vad det var. Inte ens läkaren som lyssnade på mitt hjärta där jag satt och skämdes i min grå och rosa tyg-bh visste vad jag hade drabbats av. Jag minns att han frågade om jag var stressad men nä, det trodde jag inte. Jag gjorde ju inte mer än vad någon annan av mina kompisar gjorde. Och jag var bergsäker på att jag hade blivit mentalt sjuk och skulle tillbringa resten av mina livsdagar på institution. Nu vet jag vad jag har, jag vet vad som händer i kroppen och jag vet att det inte är farligt. Och det gör det hela sååå mycket lättare.

Lyssna! Den förklarar på ett mycket bra sätt hur ångest och panikångest fungerar.

Sockerdebatten

Jag kan inte säga att jag följt med, men jag har noterat, diskussionen som pågår i bloggvärlden om att ge socker till barn. Nu har jag ju inga egna barn, men jobbar med 24 stycken på daglig basis. Ni kan egentligen skjuta mig direkt, för i fredags gjorde jag pannkaka och chokladkräm till dem, eftersom kylskåpet var fullt med utgående mjölk som jag inte ville slänga.

Äter barn idag för mycket socker? Ja. Äter barn på dagis för mycket socker? Ja. Gör jag mitt bästa för att ge dem andra alternativ än socker? Inte tillräckligt. Men jag ser en förändring. Jag ser att sötad joghurt till mellanmål har blivit utbytt mot naturell joghurt. Jag ser att de sötade bärkrämerna blivit utbytta. Alternativen är kanske inte så spännande, men jag ser att det händer något.

Ska vi bannlysa socker från daghemmen? Nej det tycker jag inte. När jag studerade till barnträdgårdslärare för 10 år sedan sade vår dåvarande professor att vi ska undvika en massa regler kring mat, för det skapar ätstörningar och onaturliga förhållningssätt till mat. Jag tycker absolut att vi ska föra diskussioner med barnen kring vad som är hälsosam mat och inte, och jag ser gärna att “slentrian-socker” minskas så mycket som möjligt (t.ex. kex och saft med på utfärden). Men att bannlysa… det ser jag ingen anledning till. Jag tycker vi ska ge alternativ till socker. Visa att det kan vara lika mycket fest med äppel- och ostskivor som med bullar. Att knapra på morötter är lika gott som att knapra på kex. Att frukt och grönsaker kan få det att vattnas i munnen på en lika som glass kan. Och då blir den där bullen eller kexet extra gott, när det kommer mer sällan. Då blir det festligt, gott och sällan-mat, som det egentligen ska vara. I min värld, i alla fall.

Magvänlig ägg-gröt

Ni trodde att ni skulle slippa mina tokiga recept, men tji fick ni 🙂 Här kommer ett recept som kommer att få några av er att le lite överslätande och skaka på huvudet. Men det är gott, jag lovar.

Jag är en grötmänniska. Inte kanske havregrynsgröt då, har fått lite trauma av det efter otaliga morgnar när jag åt min morgongröt i väääärldens lååååångsammaste takt så mamma blev sen till jobbet. Andra grötar, de vita grötarna, slank ner i ett huj. Mannagrynsgröt, helmigröt (som vi kallade för fish-eyes hemma), risgrynsgröt… Det finns ett inslag av comfort food i dem som jag gillade som barn och studerande.

Idag skulle jag gladeligen äta havregrynsgröt ibland, men tyvärr vill magen inte samarbeta med mig. Ca 20 % av alla glutenintoleranta tål inte havregrynsgröt och varsågod mina vänner, här är en av de 20 % :arna. Man får ju se positivt på saken, man är speciell.

Mannagrynsgröten åker bort för den glutenintoleranta, men man kan ju faktiskt äta både helmigröt och risgrynsgröt. Tyvärr har de kanske inte det bästa näringsvärdet för att vara morgonmål. Quinoa och bovete går det att göra näringsrika grötar på, och de skulle vara super som morgonmål. Om det inte vore för en sak. Min mage. Den har alltid varit känslig, men efter min anorexi och när glutenintoleransen gav sig till känna med besked har magen varit extra känslig. Jag kan klara av bovete eller quinoa en dag, men redan nästa dag säger magen stopp och jag blir så där konstigt matt i hela kroppen. Det är som att min kropp och mage inte riktigt tål sädesslag och svårsmälta grejor överhuvudtaget.

Vad gör man då? Jo, då gör man en gröt på ägg, för det vet jag att magen tål 🙂

dsc_1381

För 1 portion behövs:

1 helt ägg och 1 äggvita

1 banan

vatten, ca ½ dl

kokosmjöl

proteinpulver och/eller kakaopulver (valfritt)

salt

smaksättning (pulverkaffe, kardemumma, kanel, lakritspulver…)

bär

rostade kokosflarn eller annan fettkälla

Gör så:

Lägg ca ½ dl vatten i en kastrull på medelvärme. Knäck i ägget och äggvitan (hunden får den andra äggulan). Rör om. Mosa en halv banan och släng i. Rör om nästan hela tiden, det bränns lätt vid. Rör ner 1 rågad matsked kokosmjöl. Släng i proteinpulver och/eller kakaopulver (valfritt. Observera att det behövs mer vatten ju mera “grejs” man slänger dit). Kom ihåg att röra om! Låt puttra på låg värme i några minuter. Smaksätt med salt, pulverkaffe, kardemumma, kanel, vaniljpulver… Det mesta fungerar. Dra kastrullen av värmen och häll upp i skål. Den kan vara lite “vattnig” beroende på mängden vatten man tillsatt, men då är det bara att sätta mindre nästa gång. Som med de flesta av mina andra recept görs detta med fingertoppskänsla. Toppa med andra halvan av bananen (skivad) samt bär, kokosflarn och lakritspulver.

Ät och njut av ett varmt morgonmål som inte ger dig (eller mig) magknip 🙂

 

dsc_1384

Spetsdukar

Det positiva med att ha varit sjuk nästan hela vintern (3 flunsor och nu också magsjuka?!) är att det finns tid att sitta ner och pyssla. Annars är jag ofta på språng. Hunden ska rastas, disken diskas, matlådor fixas, träningen utföras… Det brukar – tyvärr – bli lite tid till att bara sitta ner. Men när flunsan härjar i kroppen och det inte går att träna, då blir det tid över för sådant som jag egentligen skulle vilja göra så mycket mer. Nämligen pyssla. Sy. Sticka. Texta fint.

Nu sys det dukar. Säckväven köpte jag på Facebook-loppis tidigare i höst, färdigt klippt och kantad till dukar. Nu klipper jag dem i kortare dukar och syr på spets. Spetsen har jag köpt på diverse ställen. Loppisar, en tygbutik i Stockholm, från Wish samt fått av en kompis.

dsc_1390

dsc_1393

Det finns något meditativt med att sitta ner och skapa med sina händer. Stressen kan finnas även där. Den kan jaga på en att nu ska det bli klart, jobba jobba. Hjärnan kan gå på högvarv trots att man sitter still. Så har det varit i min skalle under ganska många år. Men jag lovat mig själv att denna vår ska bli den mest avslappnade våren i hela mitt liv. Kanske ambitiöst med tanke på att jag jobbar, studerar, har hund och planerar bröllop. Fast lite utmaningar har man väl aldrig dött av… Jag tror det är just då, i det mest stressade, som lugnet är viktigare att finna än någonsin förut. Och jag vill påstå att jag är på god väg. Jag känner ett ovant lugn inombords som får mig att känna mig trygg. Jag sliter på med mina avslappningsövningar och de gör underverk, även om de ibland känns tråkiga och slitsamma. Det är som bekant inte det vi kan som vi behöver lägga ner tid på, utan det vi inte kan. Utmattningen som drabbade mig med kraft för 3 år sedan visar ibland sitt fula tryne, och det är mitt jobb att mota den i grind. Att vara snäll mot mig själv, tillåta mig själv att vila, göra det som får mig att må bra och att äta bra mat (oj vad det kan vara svårt ibland).

Vad gör du som får dig att slappna av och må bra?

 

Bröllopets do’s and don’ts del 3 & 4

Här kommer en till gör-som-jag-grej: ordna talko! Bjud in polare, tärnor, toastmadams och annat löst folk och ordna ett rejält talko. Börja gärna i god tid så ni hinner ha flera talkon om det behövs.

Igår hade vi talko #1. Då stod inbjudningskort på programmet. Fast mina kära talkoarbetare var så duktiga så vi hann med en hel del annat också. Den yngsta jobbaren var typ 4 månader och hon bidrog med många skratt, oooo-anden och aaahhh-anden från oss andra. Nån ska göra det också.

Regel nummer 1 när man ordnar talko är att man måste se till att arbetarna får sig något till livs. Då är det bra om man till exempel står i beråd att gifta sig med en kock så får han stå för maten medan man själv får koncentrera sig på pysslandet (det var tips nummer 4 för att få ett lyckat bröllop). Win-win situation för alla inblandade.

dsc_1338

dsc_1341

But first – coffee

dsc_1355

Inbjudningskort

dsc_1374

Här kommer en korg lastad med inbjudningskort!

dsc_1378

Ljuslyktor

dsc_1379

Vaser tror jag det här blir

dsc_1361

Nötytterfilé in the making

dsc_1380

Smaklig måltid

Bröllopets do’s and don’ts del 2

Idag ska vi diskutera en grej med mitt bröllopsplanerande som faktiskt lyckats! En grej som jag är jädrans stolt över också. Nämligen min lilla planeringsbok. I den står det tydligt uppskrivet vad som ska fixas och inom vilken månad. På så sätt behöver jag inte fundera i februari på när jag skall boka tid till frissan, för i min planeringsbok står det att jag skall tänka på det i mars. I mars behöver jag inte tänka på placeringskort, för det ska jag tänka på i maj. Och i maj behöver jag inte tänka på att vi ska gifta oss, för det står det att vi ska göra i juni. Fatta. Min stressnivå ligger liksom och lattjar på spikmattan. Och det är ett ganska bra plejs att vara på med 4 månader kvar.

Nu har vi ju som sagt några månader kvar så det finns en rimlig bridezilla-chans att jag dissar min planeringsbok och säger att det var mitt värsta påhitt någonsin, men då uppdaterar jag er om det, ok?

img_20170222_194437_resized_20170222_074610540

Om jag ser febrig ut är det för att jag är det.

Våga bli älskad

Jag är ca 20 år (alltså för 12 år sedan). Jag sitter på ett café. Bor i en liten stad där det vintertid inte händer särskilt mycket. Man ser ganska lite folk i allmänhet, och väldigt lite män i synnerhet. Jag bor med två tjejer. Jag studerar till barnträdgårdslärare. Jag är omgiven av kvinnor vart jag än vänder mig. Inget fel med det, girls rock, liksom. Men ja, du fattar. Jag längtar efter en pojkvän, någon att få gosa med och dela livet med. Vissa helger består cafépersonalen av två killar, jag kikar lite på dem och drömmer mig bort.

Idag lägger vi till 12 år. Och jag är förlovad med ena cafékillen. Vi lärde inte känna varandra då, för 12 år sedan. Vi pratade inte ens. Men jag vill säga något till 20-åringen som sitter där, så osäker på om hon duger. Som har en så stor strid framför sig för att lära sig tycka om sig själv. Som behöver lära sig att ta emot kärlek för att kunna ge vidare. Du duger, vill jag säga till dig. Du är fin, och någon borde ha sagt det till dig för du ser det inte själv. Allt kommer att ordna sig. Dina drömmar kommer att gå i uppfyllelse och ditt liv kommer att fyllas av underbara människor och ovärderliga stunder. Våga bli älskad.

dscn1295-2

Jag. Då.

Avundsjuka

img_20170310_095623.png

Viggo, min 2.5 åriga Golden Retriever hade fått vara mattes älskling i 1 år och 7 månader när något konstigt hände. Det kom en gubbe som de kallade för Kai och hädanefter var det inte alls självklart att Frida och Viggo skulle mysa tillsammans på kvällskvisten. Nu var istället handär Kai där och låg i soffan och kramade och pussade på Frida. Nu är goda råd dyra, tänkte Viggo, och försökte dra av filten som värmde Kai och Frida där de låg. När den manövern inte fick önskat resultat (gubbskrället fortsatte komma) drabbades Viggo av en 2-veckors depression. Han gick runt med hängande huvud och såg med lidande blick på det förälskade paret. Viggo hade vant sig vid att vara det viktigaste i Fridas liv och fick nu dela den platsen med en annan.

När de 2 veckorna i mörkrets dal var över grydde en ljusare tid då Viggo vande sig vid att också ha en husse. Han fick ibland vara i ett skojigt hus där man kunde springa upp och nerför en knarrande trappa. Urkul! Allt var frid och fröjd i ca 2 månader tills något ännu konstigare hände. Nu kom det plötsligt två små pälsknottar som jamade och betedde sig på ett mycket märkligt sätt. Bella och Backlund hette de visst. Backlund var en skojig, och förtjusande tjock, liten herreman och det dröjde inte länge förrän de två herrarna funnit varandra och sov sött tillsammans. När de inte busade, vill säga… Bella däremot, denna primadonna som ibland kunde vara ett argt litet fruntimmer, var inte alls lika lätt-charmad. Nejdå, här fick man akta sig, för rätt som det var fick man ett vasst tass-slag på nosen. Viggo, denne ödmjuke hund, vände bevekande bort huvudet så fort Bella med bestämda steg och utsträckta klor satte kurs mot honom med ett enda mål – att få in en fullträff. Till sist kunde Viggo inte stå ut med förödmjukelsen längre, utan bestämde sig resolut för att inte gå till huset mer. Och så följde dragkamper och lockrop för att få honom att ens komma in i huset. Väl inne kunde man smita ut, och fungerade inte det gick det alltid att vara så besvärlig som möjligt så att matte till sist gav upp och gick hem tidigare än tänkt.

wp-image-1154466501jpg.jpg

Men, som de flesta andra gångerna i livet, stiger ödet in och ändrar kurs på hur historien utvecklar sig. Bella genomgick en ödmjukande upplevelse nere i en avloppsbrunn under några dagar. När hon väl kom hem efter en vecka både stank hon och var allmänt utsvulten. Svansen hängde och skinnet var borta på bakbenen. Backlund kände inte igen sin syster och såg avvaktande på den stinkande varelsen som, glad över att vara hemma igen, spinnande tvättade sig på vardagsrumsmattan. Frida jämrade sig över hur medfaren katten var och Kai badade henne med tvål och vatten. Den enda som pussade henne välkommen hem var Viggo, och av någon orsak fick han tillåtelse att komma nära denna gång.

Efter detta har den något frostiga relationen mellan Bella och Viggo värmts upp med flera grader, och numera kan Bella till och med nosa Viggo på näsan. De kommer kanske aldrig att gosa tillsammans, men för en hund som älskar alla utan urskiljning känns det säkert bra att vara accepterad av alla nya familjemedlemmar. Och snart, snart kommer de alla tre (o)djuren bo tillsammans och senast då hoppas vi det går någorlunda smärtfritt (bokstavligen) för alla parter.