Till den som saknar namn

Du har dragit dig undan

till din egen värld

dit ingen av oss har tillträde.

Där är du skyddad från allt det onda.

 

Du har inte längre ett namn

av rädsla för ondskans makt.

Du bor här och där i en trakt

ingen av oss någonsin får veta.

 

Jag önskar dig frid.

Jag önskar dig ro.

Jag önskar dig en tanke och en kropp som får vila.

Jag önskar dig allt gott som trots allt finns

bland allt det du tror är av ondo.

Öppna dina ögon och se

att inte allt är ont och att inte alla vi är onda!

Vi vill dig väl.

Vi vill skydda dig.

Bevara dig från sinnets kaos.

 

Men du går din väg.

Ser dig hastigt om.

Fortsätter med ditt liv.

Och dina 40 euro på banken.

 

DSC_0909

Smoothie bowl

Igår kväll var några tjejer här hemma hos mig och jag bjöd på smoothie med olika frön som tillbehör. Det uppskattades och resterna blev dagens morgonmål åt mig. En smoothie går ju att variera i all oändlighet, men jag gillar banan som grund och något syrligt bär till, t.ex. svarta vinbär, lingon eller rabarber (det är kanske inget bär, men syrligt är det i alla fall 🙂 ). Gårdagens smoothie hade banan, lingon och svarta vinbär som grund samt några matskedar smoothie mix av Cocovi. Den innehåller bl.a. maca, lucuma, kakaopulver, goiji och psyllium och ger god smak samt lite extra vitaminer till smoothien.

smoothie mix

Häll upp smoothien i skålar istället för i glas och vips så har du en smoothie bowl! Lägg på lite frön, bär, kakaonibs etc. både för bra tuggmotstånd och bra fetter. Min frukost har kakaonibs, hampafrön, lingon, pumpafrön och nässelpulver.

DSC_1772

 

DSC_1773

Under de 4 månader…

…som gått sedan jag sist skrev har det hunnit hända en hel del. Bröllopet som skulle bli av blev inte av, och kvar står vi, tillsammans, häpna över hur det kunde vara den rätta vägen att gå. Tänk att den långsamma vägen skulle bli vår, den där saker och ting får ta tid. Även om beslutet vi fattade inte var det lättaste, var det det rättaste. Och när man går på rätt väg lär man sig saker. Jag har lärt mig att bråttom inte är bäst och att det finns en underbar styrka i vilan. Jag har lärt mig hur underskattat det är att skynda långsamt och att låta saker få ta den tid de behöver få ta.

Jag har gått i vilans skola i snart hela mitt liv och är underbart okvalificerad i att prata om hur man ska vila, helt enkelt för att jag är så dålig på det. Men jag lär mig och tackar Gud för att Han har gett mig en man som kan det där lite bättre än mig. Som påminner mig. Och jag kan väl inte stressa med att lära mig det heller? Det skulle ju bli helt knasigt. Fast anstränga mig lite kan jag kanske kosta på mig.

vila 2

Bröllopets do’s and don’ts del 3 & 4

Här kommer en till gör-som-jag-grej: ordna talko! Bjud in polare, tärnor, toastmadams och annat löst folk och ordna ett rejält talko. Börja gärna i god tid så ni hinner ha flera talkon om det behövs.

Igår hade vi talko #1. Då stod inbjudningskort på programmet. Fast mina kära talkoarbetare var så duktiga så vi hann med en hel del annat också. Den yngsta jobbaren var typ 4 månader och hon bidrog med många skratt, oooo-anden och aaahhh-anden från oss andra. Nån ska göra det också.

Regel nummer 1 när man ordnar talko är att man måste se till att arbetarna får sig något till livs. Då är det bra om man till exempel står i beråd att gifta sig med en kock så får han stå för maten medan man själv får koncentrera sig på pysslandet (det var tips nummer 4 för att få ett lyckat bröllop). Win-win situation för alla inblandade.

dsc_1338

dsc_1341

But first – coffee

dsc_1355

Inbjudningskort

dsc_1374

Här kommer en korg lastad med inbjudningskort!

dsc_1378

Ljuslyktor

dsc_1379

Vaser tror jag det här blir

dsc_1361

Nötytterfilé in the making

dsc_1380

Smaklig måltid

Bröllopets do’s and don’ts del 2

Idag ska vi diskutera en grej med mitt bröllopsplanerande som faktiskt lyckats! En grej som jag är jädrans stolt över också. Nämligen min lilla planeringsbok. I den står det tydligt uppskrivet vad som ska fixas och inom vilken månad. På så sätt behöver jag inte fundera i februari på när jag skall boka tid till frissan, för i min planeringsbok står det att jag skall tänka på det i mars. I mars behöver jag inte tänka på placeringskort, för det ska jag tänka på i maj. Och i maj behöver jag inte tänka på att vi ska gifta oss, för det står det att vi ska göra i juni. Fatta. Min stressnivå ligger liksom och lattjar på spikmattan. Och det är ett ganska bra plejs att vara på med 4 månader kvar.

Nu har vi ju som sagt några månader kvar så det finns en rimlig bridezilla-chans att jag dissar min planeringsbok och säger att det var mitt värsta påhitt någonsin, men då uppdaterar jag er om det, ok?

img_20170222_194437_resized_20170222_074610540

Om jag ser febrig ut är det för att jag är det.

Våga bli älskad

Jag är ca 20 år (alltså för 12 år sedan). Jag sitter på ett café. Bor i en liten stad där det vintertid inte händer särskilt mycket. Man ser ganska lite folk i allmänhet, och väldigt lite män i synnerhet. Jag bor med två tjejer. Jag studerar till barnträdgårdslärare. Jag är omgiven av kvinnor vart jag än vänder mig. Inget fel med det, girls rock, liksom. Men ja, du fattar. Jag längtar efter en pojkvän, någon att få gosa med och dela livet med. Vissa helger består cafépersonalen av två killar, jag kikar lite på dem och drömmer mig bort.

Idag lägger vi till 12 år. Och jag är förlovad med ena cafékillen. Vi lärde inte känna varandra då, för 12 år sedan. Vi pratade inte ens. Men jag vill säga något till 20-åringen som sitter där, så osäker på om hon duger. Som har en så stor strid framför sig för att lära sig tycka om sig själv. Som behöver lära sig att ta emot kärlek för att kunna ge vidare. Du duger, vill jag säga till dig. Du är fin, och någon borde ha sagt det till dig för du ser det inte själv. Allt kommer att ordna sig. Dina drömmar kommer att gå i uppfyllelse och ditt liv kommer att fyllas av underbara människor och ovärderliga stunder. Våga bli älskad.

dscn1295-2

Jag. Då.

Questbars i mängd och massor

IMG_20160505_211334

Det har verkligen varit en Questbarsfabrik hemma hos mig de senaste månaderna. Nu börjar alla mina ingredienser ta slut, och följaktligen produktionen likaså. Men nöjd har jag varit med resultatet, och väntar på att få beställa hem mer fibersirap (t.ex. härifrån) och fortsätta skapa egna proteinbars med egna smaker. Fördelen med när man gör egna bars är att man själv bestämmer ingredienser, sötningshalt m.m. Plus att man t.ex. kan ha i färska bär som håller sig i frysen, något som naturligtvis inte är möjligt med “riktiga” Questbars. Smaken då? De smakar ju inte helt likadant. Tycker nog kanske att äkta Questbars är lite godare än de hemmagjorda, men mina egna är mer fantasifulla och vackrare. Så båda vinner! 🙂

Här följer några exempel på sådant jag gjort. Baren uppe på sidan: blåbär med citron och bipollen som dekoration.

IMG_20160420_152115

Bar med spirulina och vanilj samt hampafrön och nässlepulver ovanpå.

IMG_20160420_151759

Bar med lingon och kokos.

DSC_0630

Bar med hallonsmak, frystorkade jordgubbar och kakaonibs.

DSC_0622

Vaniljbar med kakaonibs och bipollen.

IMG_20160420_151638

Bar med kaffe, mandel och kardemumma samt chokladbitar ovanpå.

Några andra jag gjort är t.ex. cookie dough, hallon chili och hallon lakrits. Det är bara den egna fantasin som sätter gränser!

Receptet till 1 st “Questbar”

1 msk fibersirap Gold

1 msk fibersirap Clear

0,5 dl naturellt vassleproteinpulver

valfri smaksättning ex. kakaopulver, rivet citronskal, bär (bär ger extra vätska och kräver mera proteinpulver eller t.ex. kokosmjöl som drar i sig mycket vätska)

några droppar stevia, valfri smaksättning

dekoration t.ex. chilipulver, kardemumma, kakaonibs, choklad och bipollen

Gör så:

Värm fibersirapen ca 20 sekunder på hög effekt i mikron (alternativt i kastrull). Blanda i proteinpulvret, smaksättningen samt sötningen. Rör om. Gör en avlång “korv” med händerna som du plattar till lite. Dekorera. Lägg baren på en bit bakplåtspapper och täck in den. Låt stå ca 1 timme eller mer i kyl eller frys (tinar upp väldigt snabbt).

Ät och njut ett relativt nyttigt mellanmål! 🙂 Fibersirapen är inte som vanlig sirap även om den smakar sött. Den består till 70 % av en växtfiber som kallas isomalto-oligosackaridfiber och kolhydratmängden på 2 msk sirap är ca 4 g, vilket verkligen inte är mycket… (källa: tastyhealth)

Inte som på Strömsö…

Som bloggare får man själv välja vilka vinklar man har på sina fotografier. Som den här chokladkakan med sötpotatis som jag gjorde häromveckan. På dessa bilder ser den väldigt vanlig ut.
DSC_0543

DSC_0544

Men om jag visar hur den ser ut från andra sidan så ändrar läget en aning…

DSC_0546 DSC_0545

Halva kakan fastnade i kransformen och stannade kvar när resten av kakan landade på kakfatet. Så kan det gå, även i de bästa familjer 🙂 Tur att den var lika god ändå. Snart skall jag ge er receptet på den här, håll ut!

På tal om fotografier är det så roligt att fotografera nu igen när ljuset återvänt! Bilder tagna i dunkelt ljus blir helt enkelt inte lika fina som bilder tagna i dagsljus. Det behöver inte ens vara soligt så länge det inte är mörkt. För att ta fina bilder är mitt råd alltså detta: ställ föremålet invid ett fönster och fota det från sidan. Lyckas varje gång.

Att ge eller inte ge

Den här veckan har jag varit sjuk. Legat rätt så klubbad på soffan. Promenader med Viggo har jag pallrat mig upp för, men that’s about it.

Länge hade jag det hyfsat bra ställt i kylskåpet, men så hände det som inte borde få ske – joghurten tog slut. Den som känner mig vet att vid Fridas tar inte joghurten slut, för det finns alltid – I repeat, ALLTID – en ny oöppnad förpackning. (Alltid ligga två steg före, liksom. Vara beredd på det oförberedda osv.) Det här hände på onsdag och hela torsdagen försmäktade jag alltså på denna öde ingen joghurt-ö. Tur att det fanns kvark i överflöd, annars vet jag inte hur det slutat. Nu är det ju så att det finns hur många som helst jag kunnat ringa åt som gladeligen skulle ha köpt lite joghurt åt mig, men är man stenhård jag-klarar-mig -själv-vill-inte-belasta-dig-tjej så gör man det själv. Trots feber.

Hur som helst. På fredag kom känslan jag väntat på, nämligen I-can-do-this-känslan. Jag orkar fara och handla. Tog på mig mina finaste långkalsonger (som har fastnat i något och fått ett hål. Tror det var mellan Viggos tänder) och hoppades ingen skulle märka något. Typiskt att det börjat töa igen, nu skulle mina skämt till läderstövlar tävla om vem som snabbast kan fylla hela skon med vatten och mina tår skulle ha party party. Men jag vägrade gummistövlarna, jag hade ju ändå de finaste kalsingarna.

Traskade iväg. Nu är jag en såndär människa som hellre far 1 gång till stan och gör alla ärenden på en gång istället för att springa en massa olika gånger. Effektivitet, kallas det. Och det är ju bra. Men inte när man har feber, note to self. I Halpa-Hallin plockade jag åt mig sånt som var slut. Ägg, banan, tomat, avokado, hushållspapper (storpack, hurra!), surkål, 2 stora mappar att lägga recept i, joghurt, mjölk… Ja, ni hör ju vartåt det barkar, nämligen två stora och otympliga kassar samt en oanständig mängd hushållspapper samt en handväska full med böcker från biblioteket (dit jag varit före). “Men jag är ju sjuk?!” gråthulkade jag för mig själv när jag skulle bära fantygen. Men, he e ba ti dra upp snorn å fortsäta. Skulle också hämta mat från Vegana, något jag velat ha hela veckan men inte orkat hämta. Today was the day och de uttänjda aparmarna till trots skulle det ske. Började gå mot restaurangen och undrade hur fasiken det här skulle gå. Febersvetten rann och läderskorna klafsade.

En tjej i min ålder och jag gick jämsides ett tag. Jag noterade henne knappt, bara registrerade att hon fanns där. Jag stannade till för att ge konstgjord andning åt mina vid det här laget förtvinade fingrar och då kom hon fram till mig. En ganska otypisk tjej med omatchande kläder och en alldeles för stor vinterjacka. Hon räckte fram en liten lapp med en söt blommig dekor som på engelska berättade att hon hade tre barn och inga pengar. På knagglig engelska berättade hon hur hon just kommit hit och hur hon och hennes tre barn bor i en bil utan bensin. Det yngsta barnet använder fortfarande blöjor som hon har egentligen inte råd att köpa.

Är det inte fantastiskt hur många tankar som kan rusa genom ens huvud i en sån situation, på bara några sekunder?! Alla kritiska röster om pengar och ligor och knark och sprit och lurendrejeri och allt annat. Allt man hört men trängt undan studsar plötsligt fram likt gubben i lådan.

Men jag har gjort ett beslut. Jag har beslutat att se människan bakom frågan om pengar, om hjälp. Jag har beslutat mig för att åtminstone bevärdiga människan med mina öron, min blick, mitt leende och min beröring. Om magkänslan inte är rätt stannar det där.  Ger den dock lov så ser jag efter vad jag har. Pappa brukar berätta om någon som gav en Fazers blå till tavelförsäljarna vid hans ytterdörr istället för pengar, för chokladen får människan äta upp själv istället för att ge pengarna till någon annan ful typ. Den tanken for nu genom mitt huvud. Jag ser ner på mina händer. Jag har ju ändå för mycket grejer som jag inte orkar bära. Det är inget svårt beslut. Hon får min matkasse. Inte joghurten förstås, man får ju inte vara dum. Men det andra, som egentligen bara är mitt överflöd. Tomaterna, äggen, bananen… allt gör henne så glad, men surkålen tackar hon speciellt mycket för. That’s my girl. Hon är så tacksam, så överväldigande glad. Hon önskar mig Guds rika välsignelse, om och om igen.

Mycket lättad (bokstavligen, det var ju den tyngsta kassen) går jag vidare. Det känns så bra att ge. Det är så enkelt. Jag kan fara och handla när som helst igen, men det kanske inte hon kan. Än en gång visar det sig, att det paradoxala och oförståeliga stämmer, att man får mer när man ger, hur konstigt det än låter. Jag mår bra av att ge, jag är så tacksam för möjligheten att praktiskt och konkret hjälpa någon. Jag high-fivar Gud och så går jag vidare och köper min Vegana-lunch. Som vanligt smakar den himmelskt.

image