Frida testar: Proteinbar

Hittade lite spännande nyheter i butiken en dag. Fast Leader har två nya och riktigt riktigt goda proteinbarer i sitt sortiment, nämligen Softbar vitchoklad och mörkchoklad. Jag gillar inte vitchoklad alls i vanliga fall, och var inte särdeles intresserad av att ens smaka den, men redan efter första tuggan var jag fast. Vet inte huuur många jag ätit de senaste veckorna, men många är det. Den med mörk choklad är också god, men får för en gångs skull se sig besegrad av sin ljusare vän 🙂 Softbar är en Questbar wannabe, och även om inget mäter sig med Questbarsen är vitchokladen inte långt därifrån.

Sedan har Fast Leader också tre trevliga nyheter i form av Nude protein. Jag provade i smakerna Vanilj och mandel (beige), Jordgubb och vitchoklad  (rosa) samt Citron cheesecake (grön). Här var Vanilj och mandel definitivt bäst. Mandeln gav lite tuggmotstånd och hade en bra smak. Jordgubb och vitchoklad hade roligast design, men smakmässigt vinner alltså Vanilj och mandel.

För övrigt försmäktar jag på denna förkylnings- och feber-ö. Har legat hemma idag och livnärt mig på – inte proteibarer – men dadel- och cashewbollar. Grymt goda. Och palsternackspuré. Godare än godast. Är så glad över att aptiten kommit tillbaka. Den var borta här en sväng i feberyran och jag tycker alltid det är lite tråkigt. Men nu är ordningen återställd och det är dags att get back to business, nämligen soffhäng. På återseende.

Fridas bekännelser del 1

Ok, picture this. Ett litet gym, bara ett rum. Jag är ensam i gymmet och gör mina hip thrusts (googla, om du vågar). Jag hör att en person är på väg in. Shit. Hip thrust-övningarna är jättebra, men jag känner mig lite oanständig när jag gör dem (du som googlat fattar vad jag menar). Det är omöjligt att missa andra personer i gymmet. I mitt huvud pågår en kamp – fortsätta med thrusten eller inte? Jag bestämmer mig för att fortsätta tills jag ser vem det är som kommer – en snäll tan… dam i sina bästa sextio-isch år. Man kan ju inte bete sig hursomhelst, säger vänster hjärnhalva och ömmar för tanten som riskerar få en hjärtattack när hon ser vad jag gör. Äh, jag är ju snart färdig, säger höger hjärnhalva och fortsätter övningen. Upp och ner. Mina röda kinder skäms. Damen hälsar försynt på mig och inga tecken på avsky eller förfäran går att läsa i hennes ansikte. Ok, då fortsätter vi. När jag pustar ut innan sista setet kommer damen fram till mig och petar på mina vikter med tårna. Hon tycker jag har mycket vikt på och frågar vad jag tränar. Jag försöker marknadsföra thrusten så gott jag kan, mest för att rentvå mitt eget anlete. När damen frågar om hon får prova, tappar jag hakan några centimeter. Visst, stammar jag och hjälper henne tillrätta. Damen utför thrusten med beröm godkänt (efter lite hjälp på traven), och som den fysioterapeut hon är ger hon mig något råd för att skona ryggen. Vid det här laget är hakan ungefär vid knävecken och i mitt huvud high-five:ar jag henne. Jag gör mitt sista set och vi skills åt som vänner. Så har man gett en sextioårig rumpa lite träningsvärk. Det känns fantastiskt.

Jag har nått mitt mål

Ett av mina nyårslöften/-mål var att lyfta min egen kroppsvikt i marklyft. Check, kan jag ju säga nu. Tack tack för alla applåder, jag skriver autografer vid ABC på tisdag. Nu i efterhand kan jag ju tycka att det var ett ganska fjuttigt mål, för jag väger ju ändå inte så himla mycket. Så därför blir nästa mål att lyfta dubbel kroppsvikt. Då snackar vi tresiffrigt. Men först skall jag klara av att lyfta min nuvarande kroppsvikt 3 x 10 repetitioner. Har  ju faktiskt bara gjort några repetitioner ännu och då trodde jag att skorna skulle sprätta av föttern. Mitt andra mål, att göra pull-ups, går pinsamt dåligt. Har klarat det med hjälpmedel som gummiband och en stol, men det räknas ju inte riktigt. Det är bara att kämpa på.

Men det uppnådda målet måste ju naturligtvis firas och det gjordes med en smakbit av Fazers nya choklad Caramel Sea Salt (bild från Fazer).

image

Riktigt, riktigt god är mitt utlåtande och jag ger vitsordet 5 av 5 möjliga. Inte illa! Och det trots att jag inte gillar mjölkchoklad så mycket. Till och med mamma, som inte tycker om choklad överhuvudtaget (jag veeet, finns det såna personer?!), tyckte det här var gott. Så om du inte smakat än – do it 🙂

Kan annars tipsa om ett informativt inlägg om styrketräning skrivet av Lina. Bra att läsa när man vill komma igång, och där finns också fina pärlor för dem som redan är van vid att träna.

Questbars

Jag måste ju säga att jag är helt såld på Questbars. Inte nog med att de är otroligt praktiska när man har bråttom till bussen och vet att man inte hinner äta lunch (vilket händer ibland) eller att mellanmålet blir försenat med några timmar (vilket också händer ibland) eller när hungerskänslorna skriker kl 01:00 (vilket, otroligt nog, OCKSÅ händer ibland). Då sitter de som en smäck. Jag minns lyckokänslan i december 2014 när jag plötsligt vid Böle station ser Questbars i mängd och massor vid K-marketen. Då blev det till att köpa! Tror jag avverkade 4 stycken under typ 3 dagar… Sedan dess har jag köpt dem vid Punnitse & Säästä (även om jag tycker att de är onödigt dyra där), men allra helst beställer jag dem via nu3.fi. Jag tycker man får dem för ett skäligt pris och så är det ju praktiskt att få hem 12 stycken på en gång. Och, ett litet tips, beställer du 2 lådor så slipper du frakten… 🙂 Just nu har de rea på dem, så det är bara att tuta och köra!

IMG_20141121_142515[1]

Lite tankar…

Det har gått hett till i bloggvärlden de senaste dagarna efter Linas inlägg om bikinifitness och här kommer några av mina tankar.

Tävlingen bikinifitness i sig tycker jag är en aning smaklös i och med att det är så onaturligt, men å andra sidan har sporten det gemensamt med många andra sporter. Samtidigt fattar jag att det är en enorm tävlingskick att ha ett mål att sträva till och en deadline som sporrar. Jag beundrar deltagarnas hängivenhet och självdisciplin.

För något år sedan lockades jag som anorektiker av färdiga kostscheman och planerade matlådor, ett beteende som jag nu jobbat över ett år på att få bort. Vad jag saknar och efterlyser i blogg- och instagramvärlden är en mer nyanserad bild av livet som bikinifitness-atlet. Var är formbilderna under off-season (tack Elin för ditt modiga initiativ!)? Var är kostscheman under byggnadsperioder? Var är timmarna innan ni går upp på scenen? Jutta Gustafsbergs tv-program som visades på nelonen i våras om hennes väg till fitness-scenen visade några tuffa timmar innan hon var scen-klar. Det hon visade var minsann ingen dans på rosor, all heder åt henne. Tyvärr visas det negativa så sällan, det är ofta enbart det positiva som lyfts fram.

Ni bikinifitness-atleter har, liksom alla andra, ett enormt ansvar som förebilder för både unga och gamla kvinnor (och säkerligen också män), ätstörda likväl som icke-ätstörda, som försöker kopiera era till synes perfekta kroppar. Tyvärr kan det bli rent av hälsofarligt när man inte har kunskapen och verktygen som ni har. Vi matas med hundratals bilder varje år som visar (retuscherade?) kroppar som anger en norm, ett ideal som många av oss tyvärr inte har en blekblå aning om att är resultatet efter en i vissa fall flera månader lång diet tillsammans med stenhård träning.

Mer än ett år efter min utmattningskollaps är jag fortfarande oförmögen att träna. I ca 4 år åt jag på tok för litet samtidigt som jag tränade hårt, och detta till viss del på grund av bristfälliga förebilder (t.ex. en LCHF-förespråkare som påstod att 1 ägg ibland är den enda lunch man behöver när man ska gå ner i vikt. Idag förstår jag att det inte är hållbart i längden, men som desperat anorektiker kunde jag inte se det). Jag saknar träningen enormt eftersom den är ett stort intresse, ett andningshål och en stressbefriare för mig. Hela den här ätstörningsgrejen och utmattningen är en sådan omväg för mig till livet jag vill leva. Samtidigt lär jag ju mig att känna och lyssna på kroppen och att 1 kg till på kroppen inte dödar mig. Men där önskar jag att jag haft bättre förebilder att lyssna på, verkligare bilder att jämföra mig med och en mer ärlig kommunikation.

Att gymma eller inte…

Den 15 november 2014 (alltså för ganska exakt 2 månader sedan) hade det gått precis ett år sedan jag började få vård för min anorexi samt som jag slutade gymma och träna. Innan dess tränade jag i princip dagligen och fick ångest om jag skulle vila. Under hösten cyklade jag nästan varje dag till och från jobbet och på helgerna och vissa kvällar försökte jag få in ett gymbesök. Samtidigt åt jag som en fågelunge och detta var något som pågått under flera år. Är det konstigt att kroppen blir övertränad och trött? Jag minns när läkaren vid ätstörningskliniken sa, den 15 november, att jag inte skulle få träna på två veckor. Oj vad skönt att någon satte ner foten och SÅG mig genom anorexi-dimmorna! Som talade till mig genom tankarna och ångesten. Jag trodde att jag skulle vara i skick efter två veckor. Att panikångesten skulle vara borta. Att jag skulle kunna andas normalt. Att tröttheten skulle krypa iväg. Att jag skulle kunna känna glädje. Little did I know att det hemska bara hade börjat. Att det var en synnerligen lång väg tillbaka. Att jag inte skulle kunna träna på över 1 år. Att det svåra inte är att gräva sin grop, utan att ta sig upp ur den.

Den 15 november 2014 trodde jag att jag skulle kunna börja träna så smått igen. Jag var piggare, orkade lite mera och längtade så hett tillbaka till gymmet, något jag gjort under hela vilo-året. Men vilo-året har varit fullt av motgångar, bl.a. mykoplasma i januari-februari och starka stressreaktioner med sjukskrivning som följd i maj-juni, och därför rådde min fysioterapeut mig att vänta till ett år efter sjukskrivningen. Ett halvt år till utan gym alltså…

Det var ingen rolig nyhet för mig som under denna vilotid har längtat till gymmet och styrketräningen så gott som varje dag. Å andra sidan vet jag ju att kroppen måste få tid att bygga upp sig helt och hållet innan jag kan börja kräva för mycket av den igen. Att stressen i kroppen behöver få komma bort. Och ibland, när kroppen känns pigg och stark, traskar jag iväg till gymmet och kör ett lugnt litet pass. Som igår, när jag körde 20 kg i marklyft och 3 kg i hantelpress… Vikterna kändes skrattretande, men samtidigt bubblade det av lycka inom mig när jag igen fick göra det jag älskar! Än så länge är det enbart sporadiska besök som gäller, när kroppen och hälsan tillåter det. Men jag ser fram emot den dag när jag orkar, kan och FÅR köra ett riktigt tungt pass! Fram till dess får jag bygga upp kroppen igen, göra det på nytt och göra det rätt den här gången. Ingen mer överträning eller utbrändhet för min del, tack!

Fitness

Som sagt har jag kämpat med ätstörning i ett antal år, men det var först i Australien som jag gick ner skrämmande många kilon och det verkligen SYNTES att jag hade ett stört förhållande till mat, kroppen och träningen. Innan det syntes det inte, och även om jag anade ett stört förhållande tänkte jag, som på österbottniskt och jante-vis, att jag inte skall tro att jag är något och har anorexi/ortorexi.

Hur som haver. I Australien (och även före det, i Helsingfors) följde jag med ett fåtal bloggar, alla av tränings- och fitnesstyp. Det här med body fitness och body sculpting är oerhört stort just nu och jag vet att vi är många många många som intresserat – och maniskt – följer med. Det har blivit lite, som det står på bilden ovanför, att strong is the new skinny. Förut skulle man vara smal, som Hollewood-chicksen i filmerna och tv-serierna. Ni vet, utstickande höftben och framförallt platt mage. Inte så mycket kurvor. Nu är det former som gäller, men inte vilka former som helst. Gäddhäng och muffinsmidja göre sig icke besvär, nu är det muskler och fasta kroppar som gäller. Stora rumpor – men hårda och utan fladder. Muskelstinna lår – utan celluliter. Magar med sixpack eller åtminstone väldefinerade linjer. Och vad är det för fel med det? Ingenting, egentligen. Jag skulle gärna se ut så, jag också. Och jag gjorde det väl också, även om jag i spegeln bara såg en tjej med för mycket fett på magen. Problemet är bara att alla inte KAN se ut så, rent biologiskt. Och om man ändå med all makt försöker TVINGA sig dit får man betala priset. Som i mitt fall, med utbrändhet och så stor ångest att det kändes som att jag skulle spy bara av att öppna ytterdörren på morgonen och gå utanför dörren. Där jag inte kunde gå utan telefonen i fickan och med pappas nummer framme och med tummen på, redo att ringa ifall kroppen skulle få för sig att dö. Där jag desperat behövde fly ut ur min egen kropp, men med blodisande skräck insåg att det inte går. Tack och lov är jag inte i det stadiet längre, men det är så nära inpå att jag fortfarande kan ana lukten av ångest, och det gör mig sjukt rädd för att falla tillbaka.

Problemet tror jag är att vi matas och matar oss själva med meddelanden som detta här ovan. Samt övriga “peppande tips” som att du inte når dina mål utan att det gör ont. Att smärta hör till. Och det gör det. Muskelvärk, javisst. Att ta ut sig mer än man trodde att man klarar av, gärna. Men psykisk smärta? Att kontrollera fettprocenten och muskelträningen så mycket att man (jag) inte längre klarar av att åka bil? Att man inte vågar åka längre bort än 10 km från närmaste sjukhus i fall kroppen plötsligt lägger av? När kroppen har svultit så länge att flera kroppsfunktioner har lagt av och andningssvårigheter, mensfrånvaro m.m. har blivit ett normaltillstånd?

Jag är långt ifrån den enda som pratar om det här. Och inte är jag enda offret heller. Vi är många med förvriden syn på våra kroppar och på vad som är normalt. Och detta är på inget sätt en kritik mot sporten body fitness. Det är en sport, liksom ishockey och fotboll. Jag önskar bara att jag hade vetat det för ca 1 år sedan. Att det inte är träning och kost för den vanlige Svensson. Det är inte hälsa. Jag önskar att jag hade vetat att alla “form-bilder” som dagligen visas upp är resultatet av hård träning och kaloriunderskott, ofta inför en tävling. Inte ett tillstånd som varar varje dag under hela året. För det visste jag inte. Jag trodde att dessa människor gick med sina sixpack under tröjan varenda eviga dag och att jag var den enda misslyckade människan i världen som inte klarade av att vare sig få ett ordentligt sixpack eller behålla det. Jag önskar att om de skulle visa upp sina vanliga magar och kroppar. När de ligger på kaloriöverskott och ska bygga upp muskler. Jag önskar att jag vetat att det är ok att vara nöjd. Att jag har nått ett mål och det är bra. Att jag inte behöver ha synliga magrutor och fasta lår och jag kan ändå få vara nöjd. Att det får bero så mycket mer på hur det känns än på hur det ser ut. Jag är inte där ännu, men jag är på väg. Och jag har lärt mig mycket mer om hur jag ska göra för att kunna vara i ett tillstånd där det känns bra.

Om du som läser detta är fast i ätstörning, träning och kontrollberoende, tänker du kanske hånfullt att jag som skriver är en lat liten jäkel som drar till med en snyfthistoria för att slippa träna och få lite sympati för min stigande vikt. Eller så kanske du är rädd för att själv hamna i ett sådant dike, där vikten bara stiger och det är omöjligt att kontrollera den. Du kanske tänker att inget skall få hindra dina mål att bli fit, och att du inte mår dåligt av det. Till dig vill jag säga att ingen tvingar dig att sluta träna, och så fort min kropp tillåter mig igen skall jag med glädje fortsätta svinga min kettlebell. Men jag vill uppmuntra dig att försöka se med neutrala ögon på din träning och din kost. Äter du tillräckligt? Vilar du åtminstone 1 dag per vecka? Kan du slappna av? Mår du bra? Klarar du av att äta utan en back-up plan för hur du skall förbränna det? Kan det gå en hel dag (eller ens några timmar!) utan att du kritiskt granskar dig själv och äcklas av dig själv? Har du rimliga förväntningar på dig själv och din träning? Om du svarar nej på några frågor så fall rekommenderar jag dig att söka hjälp. Det finns hjälp att få och den är guld värd. Jag får vård vid Fredrika-kliniken i Jakobsad och ingen har tvingat mig att äta något. Jag har själv fått välja vad jag lägger i munnen, och jag började inte gå upp i vikt förrän jag själv valde att göra det.

Och jag ber dig läsa t.ex. dessa texter av Erika Kits Gölevik, PT-Fia och Tasty-Health och Matias Zachau. De hjälpte och hjälper mig i mitt arbete med att få ett mera avslappnat förhållande till både fitness, mig själv och min träning.