No thigh gap

Uttrycket thigh gap är kanske obekant för några av er, men det betyder att det finns ett mellanrum mellan låren.

För de flesta av er är det information som ni inte kommer att förstå och ni kommer att undra att “vadå mellanrum mellan låren?”

Några andra av er kommer att förstå uttrycket, men ändå inte riktigt hänga med. Ni förstår utan att förstå.

Några av er kommer däremot att känna i hela kroppen vad jag menar. Ni har, liksom jag, hatat känslan av att låren rör i varandra när man går och känslan har gjort att ni har känt er som en andra klassens människor som är fula och tjocka och snudd på lite äckliga. Som borde banta bort halva sig för att få vara med. Som försökt lära sig att gå hjulbent bara för att thigh gapet ska existera och framförallt synas.

Men vet ni, något har hänt med mig. Jag har lärt mig att omfamna mig själv, att tycka om mig själv och min kropp och tycka att allt det mjuka och fladdriga faktiskt kan vara lite charmigt. Tänka sig.

Och den här memen som jag läste några dagar sedan på Instagram fick mig bara att älska mig själv lite mer.

so-gladidon-thave-a-thigh-gap-almost-dropped-my-phone-14291071

Länge leve thigh gapet! 😀

Advertisements

En ynnest

Det är en ynnest att få byta miljö. Att få lämna vardagen för en stund, glömma bort orosmoment och bördor och bara vara. Se fyra filmer på raken en kväll, äta glass tills till och med svetten luktar annorlunda och skratta flera gånger per dag så tårarna rinner.

Det är en ynnest att få se två ormvråkar orörligt surfa fram på piskande vindar och påminnas om att mitt flaxande inte hjälper till att hålla min näsa ovanför vattenytan. Det är det tilliten som gör. Flaxandet tröttar ut men tilliten bär. Och än en gång bli påmind om att jag varken behöver eller ska bära allt, inte ordna allt, inte kontrollera allt. Livet bär, Gud bär.

Det är en ynnest att ha skatteåterbäringen på kontot och en extra dag som får tillbringas på Ikea. Att få köpa sånt som jag velat ha, men inte ansett mig behöva. Idag ville jag ha och idag köpte jag. Och struntade i realisten som ofta ropar så högt.

Det är en ynnest att få inse att man är älskad. Av andra, ja, men främst av sig själv.  Att tillåta sig att vara älskad. Tillåta sig att vara okej. Tillåta sig att bara vara.

Och slutligen så är det en verklig ynnest att få träffa sin fästman oplanerat på stan och känna lite på hans bak.

Life is good även om det för en vecka sedan inte kändes så.

 

IMG_20171209_122333_resized_20171211_054502874

Träffade en dinosaurie utanför Liseberg

IMG_20171209_175237_resized_20171211_054427666 (2)

En selfie medan jag sörplar på en sällsynt god chai latte.

P.S. Får jag bara tillägga att Göteborg kvällstid är underbart vackert med all julbelysning? Det är som att befinna sig i en saga. Inga av mina bilder gör det vackra rättvist, man behöver se det IRL.

För fyra år sedan

15 november betyder mycket för mig. Dels för att min äldsta vän Emily fyller år idag (grattis!). Äldst som i känt längst, inte gamlast. Hej hej lekkompis i typ 30 år. Galet.

En annan orsak som gör att datumet 15 november sticks with me, är att den är ett vägskäl, en markering, en förändring. Jag minns tiden före den 15.11.2013. Jag jobbade, hade just flyttat in i min älskade lägenhet som jag fortfarande bor i, jag hade kommit hem från Australien 4 månader innan, nästan på dagen. Jag hade fruktansvärd panikångest, kunde knappast sitta ens i baksätet på en bil och så fort jag öppnade ytterdörren för att gå ut måste jag springa tillbaka in för jag trodde att jag skulle spy. Jag klarade just och just av att gå till jobbet, ca 1.5 km. Ibland trodde jag att jag skulle dö på vägen dit, andra dagar klarade jag mig helskinnad fram. Men att gå någon längre runda, t.ex. kring Aspegrens eller Gamla hamn, var otänkbart. Ångesten hindrade mig. Varje dag jag kom hem från arbetet måste jag rusa till toaletten för att kissa. Vissa dagar hann jag fram, andra inte.  Hela min tillvaro var som dröm. En mardröm. Ångesten och panikångesten slog på närhelst det passade den. Speciellt att diska var av någon anledning jobbigt. Och att vara ensam. Ibland fick mamma och pappa komma och hämta mig för att sova vid deras, för att sova ensam i lägenheten var näst intill omöjligt. Jag åt något, tränade massor, och hörde mitt inre ropa högre för varje dag att något var fel. Jag ville ha hjälp men visste inte var jag skulle börja. Jag hade besökt läkare flera gånger, och allt var bra. Allt var bra, allt var bra, allt var bra. Det där fantastiska beskedet att allt är bra blev till slag i ansiktet. För allt var ju inte bra. Inget var bra.

En månad tidigare hade jag haft en blackout när jag cyklade mina 24 km till och från jobbet. Kl 7:30 när jag cyklade in mot stan glömde jag plötsligt bort vem jag var, vad jag hette och vart jag var på väg. Blackouten varade i kanske några sekunder, men var tillräckligt för att på hemvägen gå till min syster och be henne hjälpa mig. Jag var rädd, skiträdd, och trodde att jag bara var dagar från en psykisk breakdown.

Och här stod vi nu. 15.11.2013. Min syster hämtade mig med bil från jobbet och den ca 1 km långa bilfärden var en pärs. Vi skulle till Fredrika-kliniken vid Jakobstads sjukhus – en ätstörningsklinik. Jag minns hur vi gick in och satte oss i fåtöljerna, hur Anne och Ulrika satt på trästolar och frågade mig hur jag mådde och vad som var på gång. De berättade vad de kunde göra för att hjälpa mig. Ulrika sa åt mig att nu får jag inte träna på 2 veckor. Innan hade tanken varit fullständigt omöjligt, nu tog jag det som en otrolig befrielse. Tänkt att slippa det där jäkla tränandet för två veckor! Det hjälpte att någon sa åt mig. Under åren som följde gick jag regelbundet till Fredrika-kliniken och Ulrika. Den första tiden 2 gånger i veckan. Ibland visste jag inte hur jag skulle överleva tills jag fick gå dit nästa gång. Ångesten kändes på något sätt mer hanterbar när jag fick dela den med någon som förstod.

Vi läste en bok tillsammans med Ulrika och allt jag hade funderat på – varför jag hade så svårt att hålla tätt, varför håret var tunt och föll av, varifrån ångesten kom – fick jag svar på i boken. Vissa företeelser berodde på för lite kolhydrater, andra protein eller fett, och vissa på grund av för lågt energiintag. Ååh dessa aha-moments som denna bok gav mig!

Ingenting blev lättare efter den 15.11.2013, tvärtom var halvåret som följde det värsta i mitt hittills avlånga liv. Men skillnaden var att det fanns någon nära intill som förstod, någon som kunde förklara, någon som kunde sätta ord på mina tankar. Nu var inte läkarens besked längre “allt är bra”, utan istället “du har anorexi / ortorexi”. Och oj vilken skillnad en diagnos kan göra!

Var befinner jag mig nu då 4 år senare?

Idag är jag definitivt inte på samma ställe. Samma lägenhet jo, men ni fattar. Psykiskt är jag miltals bort. Jag äter saker jag aldrig någonsin trodde att jag skulle äta igen – frukt, bröd, gröt, socker. Jag märker att kolhydrater är bra för mig, något jag inte ens vågat säga högt förut. Jag märker hur mycket mer jag orkar om jag äter tillräckligt. Tänk att få äta mat! Att få njuta av mat! Otroligt. Jag vågar bli berörd igen. Drar mig inte undan för kramar av rädsla för att min medmänniska ska bli äcklad av min kropp. Mitt hår är sitt gamla jag igen. Växer så det knakar, tjockt, lockigt och friskt. Jag har börjat köra bil igen. Där är jag inte helt återställd ännu, men jag kan tänka mig att sätta mig bakom ratten och trycka på gasen och det är mycket om man jämför med varifrån jag kom. Jag kan gå ut och gå nästan vart som helst.

Jag är fri.

Time-out

Att vända tillbaka

och göra reträtt.

Att söka skydd

i skuggan av mig själv.

 

Att stoppa alla intryck

begränsa vad som går in.

Inte lyssna på allt och alla

utan endast på mig själv.

 

Att bli min alldeles egna

onåbar för de andra.

Styrkt i mitt hjärta

att också min väg är rätt.

 

Time-out är inget dåligt

det för med sig något gott.

Det är nog dags att ta en

och bli mig själv igen.

Att våga bli älskad

Vet du om att jag kommer att sakna dig?, sa han innan han for iväg. Nej, det vet jag inte men tack för att du säger det, svarade jag, glad ändå mitt i allt det ambivalenta. Ja, det kommer jag, sa han, och det vet du.

Men nej, det vet jag inte. Jag är en osäker dam som kanske tror alldeles för lite om mig själv. Att älska och ge kärlek är lätt, men att ta emot kärlek är det rakt motsatta. Jag är likt en mussla som med vidöppet skal gnistrar och glimmar ut kärlek, men när kärleken kommer tillbaka sluter jag mig. Fast kärleken skulle få pärlan att glittra än mer är det tryggare att stänga om sig och hindra ingång.

Är kärleken verkligen så där enkel? Så där kravlös och anspråkslös? Den där kärleken som är så lätt att ge ut, gäller den faktiskt också mig? Kan någon sakna mig? Någon som har sett mig i alla känslostormar, i både högt och lågt. Kan jag vara älskad, inte bara trots att jag är som jag är, men främst för att. Svindlande.

Tänk att det kan vara enklare att resa världen runt och göra mängder av saker saker än vad det är att öppna dörren till sitt inre och låta någon komma in. Lära känna sig själv och låta någon annan dela den bekantskapen. Våga bli älskad och lita på det. Förunderligt.

 

DSC_1745

Vilka ord omger du dig med?

Är du snäll med dig själv när du är ensam och ingen annan vuxen är nära?

Vilka ord omger du dig med?

Vad säger du till dig själv?

Är du liten eller stor, där i din ensamhet? Snäll eller elak? Ful eller vacker? Svag eller stark?

Är du okej i din ensamhet, eller borde du göra och vara mer än du orkar?

Får du vila för dig själv, eller driver du dig själv till din yttersta gräns?

Vad händer när du faller? När du ligger i din egen pöl av misslyckande, kan du då hjälpa dig själv upp? Är du din ivrigaste påhejare, eller sparkar du på den som redan ligger?

Var försiktig med dina ord, lilla vän. De onda skär djupare än knivar och förintar allt i dess väg. De goda bygger upp borgar som står emot den mäktigaste fienden som finns – oss själva.

Är jag snäll med mig själv, i min ensamhet? Vad säger jag till mig själv? Vilka ord omger jag mig med?

Ofta säger jag saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till en annan människa. Jag trycker ibland ner mig själv och ger inte mig själv den credit jag förtjänar. Det händer att jag nedvärderar mig själv  och inte alltid respekterar mig själv som jag borde.

Men just idag säger jag till mig själv, med min allra mildaste röst: Lilla gumman. Du kommer att möta många sorger i ditt liv och ditt hjärta kommer att brytas oräkneliga gånger.

Men ännu mera glädje kommer du att få uppleva, och lycka, kärlek och frid. Ditt hjärta kommer att spricka av stolthet och lycksalighet hundra, tusen, ja miljoner gånger och för var gång det bryts blir det lite starkare. Din framtid är ljus, lilla vän, och inuti dig bor ljuset som färgar hela världen vacker.

Det ljuset heter kärlek, glädje och medmänsklighet.

DSC_0606

När svart blir grått

Jag uppskattar att bli äldre. Älskar hur tonårens alla svartvita åsikter får förflytta sig in i en barmhärtigare gråzon. Hur det som tidigare var svart (eller vitt, rätt eller fel) nu får befinna sig i ett viloläge, ett väntrum. Ett där jag kan säga: jag bestämmer mig sedan när jag vet, väl medveten om att den dagen kanske (troligen) aldrig kommer. Älskar hur människan får bli i fokus. Då spelar det inte så stor roll vad som är rätt eller fel, svart eller vitt. Älskar att en människa kan ses som hel och väldigt rätt fast hon inte är det minsta som mig. Och inte ens vill vara det.

interrail 094

Grå är det nya svarta.

Mannen jag älskar

Jag ser på mannen jag älskar och alla de grundläggande värderingarna stämmer. Jamen ni vet, att det ska vara mandelmassa i fastlagsbullar, att memma ÄR gott och andra livsviktiga saker.

img_20170306_164710.png

Jag ser på mannen jag älskar och jag förstår varför vi inte träffades när jag var 20, som jag hade planerat. Vi skulle nog inte ha kunnat mötas på samma sätt då som vi gör nu. Utan våra egna upplevelser och erfarenheter hade vi nog varit mindre öppna och förstående mot varandra.

img_20170306_164849.png

Jag ser på mannen jag älskar och hans ögon ser på mig. Ögon som sett mig gråta och som sett mig skratta. Ögon som sett mig erövra livet och som sett mig tvivla på mig själv.

img_20170306_164646.png

Jag ser på mannen jag älskar och förundras över hur väl vi passar ihop. Att vi tycker om samma saker, tänker ganska likadant, delar humor. Tänk att det var just honom jag väntade på!

img_20170306_165832.png

Jag ser på mannen jag älskar och förundras över hur jag får vara mig själv. Med mina nojor och bojor, brister och besvär är jag ändå på något sätt tillräcklig. Det är ett mirakel.

Jag ser på mannen jag älskar och jag ser ett bönesvar. Ett under. Ja, det är sannerligen ett under!

Min älskling

Ögon som ser allt, både det synliga och det osynliga, det har min älskling.

En mun som talar de finaste ord, och de visaste, det har min älskling.

Händer som stöder och bekräftar, det har min älskling. 

En kropp som ger mig en rastplats och en hamn, det har min älskling. 

Han är inte min, men jag får kalla honom det. Han är min till låns under den tid vi har kvar på detta jordeliv. Och jag skall göra mitt bästa för att vara hans bästa under den tiden. Hans älskling.

Om ångest och panikångest

“Ångest, ångest är vår arvedel.” – Pär Lagerqvist

Lyssnade på ett radioprogram om ångest och panikångest när jag kockade igår.. Jag blir så obeskrivligt glad över att det pratas om dessa ämnen som det är så svårt att prata om. Det är alldeles för lätt att man inte berättar rakt ut, att man svarar undvikande på frågan om hur man mår, att man undviker situationer pga rädsla för panikångestattacker… När jag fick mina första panikångestattacker för 14 år sedan hade jag ingen aning om vad det var. Inte ens läkaren som lyssnade på mitt hjärta där jag satt och skämdes i min grå och rosa tyg-bh visste vad jag hade drabbats av. Jag minns att han frågade om jag var stressad men nä, det trodde jag inte. Jag gjorde ju inte mer än vad någon annan av mina kompisar gjorde. Och jag var bergsäker på att jag hade blivit mentalt sjuk och skulle tillbringa resten av mina livsdagar på institution. Nu vet jag vad jag har, jag vet vad som händer i kroppen och jag vet att det inte är farligt. Och det gör det hela sååå mycket lättare.

Lyssna! Den förklarar på ett mycket bra sätt hur ångest och panikångest fungerar.