Time-out

Att vända tillbaka

och göra reträtt.

Att söka skydd

i skuggan av mig själv.

 

Att stoppa alla intryck

begränsa vad som går in.

Inte lyssna på allt och alla

utan endast på mig själv.

 

Att bli min alldeles egna

onåbar för de andra.

Styrkt i mitt hjärta

att också min väg är rätt.

 

Time-out är inget dåligt

det för med sig något gott.

Det är nog dags att ta en

och bli mig själv igen.

Advertisements

Att våga bli älskad

Vet du om att jag kommer att sakna dig?, sa han innan han for iväg. Nej, det vet jag inte men tack för att du säger det, svarade jag, glad ändå mitt i allt det ambivalenta. Ja, det kommer jag, sa han, och det vet du.

Men nej, det vet jag inte. Jag är en osäker dam som kanske tror alldeles för lite om mig själv. Att älska och ge kärlek är lätt, men att ta emot kärlek är det rakt motsatta. Jag är likt en mussla som med vidöppet skal gnistrar och glimmar ut kärlek, men när kärleken kommer tillbaka sluter jag mig. Fast kärleken skulle få pärlan att glittra än mer är det tryggare att stänga om sig och hindra ingång.

Är kärleken verkligen så där enkel? Så där kravlös och anspråkslös? Den där kärleken som är så lätt att ge ut, gäller den faktiskt också mig? Kan någon sakna mig? Någon som har sett mig i alla känslostormar, i både högt och lågt. Kan jag vara älskad, inte bara trots att jag är som jag är, men främst för att. Svindlande.

Tänk att det kan vara enklare att resa världen runt och göra mängder av saker saker än vad det är att öppna dörren till sitt inre och låta någon komma in. Lära känna sig själv och låta någon annan dela den bekantskapen. Våga bli älskad och lita på det. Förunderligt.

 

DSC_1745

Vilka ord omger du dig med?

Är du snäll med dig själv när du är ensam och ingen annan vuxen är nära?

Vilka ord omger du dig med?

Vad säger du till dig själv?

Är du liten eller stor, där i din ensamhet? Snäll eller elak? Ful eller vacker? Svag eller stark?

Är du okej i din ensamhet, eller borde du göra och vara mer än du orkar?

Får du vila för dig själv, eller driver du dig själv till din yttersta gräns?

Vad händer när du faller? När du ligger i din egen pöl av misslyckande, kan du då hjälpa dig själv upp? Är du din ivrigaste påhejare, eller sparkar du på den som redan ligger?

Var försiktig med dina ord, lilla vän. De onda skär djupare än knivar och förintar allt i dess väg. De goda bygger upp borgar som står emot den mäktigaste fienden som finns – oss själva.

Är jag snäll med mig själv, i min ensamhet? Vad säger jag till mig själv? Vilka ord omger jag mig med?

Ofta säger jag saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till en annan människa. Jag trycker ibland ner mig själv och ger inte mig själv den credit jag förtjänar. Det händer att jag nedvärderar mig själv  och inte alltid respekterar mig själv som jag borde.

Men just idag säger jag till mig själv, med min allra mildaste röst: Lilla gumman. Du kommer att möta många sorger i ditt liv och ditt hjärta kommer att brytas oräkneliga gånger.

Men ännu mera glädje kommer du att få uppleva, och lycka, kärlek och frid. Ditt hjärta kommer att spricka av stolthet och lycksalighet hundra, tusen, ja miljoner gånger och för var gång det bryts blir det lite starkare. Din framtid är ljus, lilla vän, och inuti dig bor ljuset som färgar hela världen vacker.

Det ljuset heter kärlek, glädje och medmänsklighet.

DSC_0606

När svart blir grått

Jag uppskattar att bli äldre. Älskar hur tonårens alla svartvita åsikter får förflytta sig in i en barmhärtigare gråzon. Hur det som tidigare var svart (eller vitt, rätt eller fel) nu får befinna sig i ett viloläge, ett väntrum. Ett där jag kan säga: jag bestämmer mig sedan när jag vet, väl medveten om att den dagen kanske (troligen) aldrig kommer. Älskar hur människan får bli i fokus. Då spelar det inte så stor roll vad som är rätt eller fel, svart eller vitt. Älskar att en människa kan ses som hel och väldigt rätt fast hon inte är det minsta som mig. Och inte ens vill vara det.

interrail 094

Grå är det nya svarta.

Mannen jag älskar

Jag ser på mannen jag älskar och alla de grundläggande värderingarna stämmer. Jamen ni vet, att det ska vara mandelmassa i fastlagsbullar, att memma ÄR gott och andra livsviktiga saker.

img_20170306_164710.png

Jag ser på mannen jag älskar och jag förstår varför vi inte träffades när jag var 20, som jag hade planerat. Vi skulle nog inte ha kunnat mötas på samma sätt då som vi gör nu. Utan våra egna upplevelser och erfarenheter hade vi nog varit mindre öppna och förstående mot varandra.

img_20170306_164849.png

Jag ser på mannen jag älskar och hans ögon ser på mig. Ögon som sett mig gråta och som sett mig skratta. Ögon som sett mig erövra livet och som sett mig tvivla på mig själv.

img_20170306_164646.png

Jag ser på mannen jag älskar och förundras över hur väl vi passar ihop. Att vi tycker om samma saker, tänker ganska likadant, delar humor. Tänk att det var just honom jag väntade på!

img_20170306_165832.png

Jag ser på mannen jag älskar och förundras över hur jag får vara mig själv. Med mina nojor och bojor, brister och besvär är jag ändå på något sätt tillräcklig. Det är ett mirakel.

Jag ser på mannen jag älskar och jag ser ett bönesvar. Ett under. Ja, det är sannerligen ett under!

Min älskling

Ögon som ser allt, både det synliga och det osynliga, det har min älskling.

En mun som talar de finaste ord, och de visaste, det har min älskling.

Händer som stöder och bekräftar, det har min älskling. 

En kropp som ger mig en rastplats och en hamn, det har min älskling. 

Han är inte min, men jag får kalla honom det. Han är min till låns under den tid vi har kvar på detta jordeliv. Och jag skall göra mitt bästa för att vara hans bästa under den tiden. Hans älskling.

Om ångest och panikångest

“Ångest, ångest är vår arvedel.” – Pär Lagerqvist

Lyssnade på ett radioprogram om ångest och panikångest när jag kockade igår.. Jag blir så obeskrivligt glad över att det pratas om dessa ämnen som det är så svårt att prata om. Det är alldeles för lätt att man inte berättar rakt ut, att man svarar undvikande på frågan om hur man mår, att man undviker situationer pga rädsla för panikångestattacker… När jag fick mina första panikångestattacker för 14 år sedan hade jag ingen aning om vad det var. Inte ens läkaren som lyssnade på mitt hjärta där jag satt och skämdes i min grå och rosa tyg-bh visste vad jag hade drabbats av. Jag minns att han frågade om jag var stressad men nä, det trodde jag inte. Jag gjorde ju inte mer än vad någon annan av mina kompisar gjorde. Och jag var bergsäker på att jag hade blivit mentalt sjuk och skulle tillbringa resten av mina livsdagar på institution. Nu vet jag vad jag har, jag vet vad som händer i kroppen och jag vet att det inte är farligt. Och det gör det hela sååå mycket lättare.

Lyssna! Den förklarar på ett mycket bra sätt hur ångest och panikångest fungerar.

Sockerdebatten

Jag kan inte säga att jag följt med, men jag har noterat, diskussionen som pågår i bloggvärlden om att ge socker till barn. Nu har jag ju inga egna barn, men jobbar med 24 stycken på daglig basis. Ni kan egentligen skjuta mig direkt, för i fredags gjorde jag pannkaka och chokladkräm till dem, eftersom kylskåpet var fullt med utgående mjölk som jag inte ville slänga.

Äter barn idag för mycket socker? Ja. Äter barn på dagis för mycket socker? Ja. Gör jag mitt bästa för att ge dem andra alternativ än socker? Inte tillräckligt. Men jag ser en förändring. Jag ser att sötad joghurt till mellanmål har blivit utbytt mot naturell joghurt. Jag ser att de sötade bärkrämerna blivit utbytta. Alternativen är kanske inte så spännande, men jag ser att det händer något.

Ska vi bannlysa socker från daghemmen? Nej det tycker jag inte. När jag studerade till barnträdgårdslärare för 10 år sedan sade vår dåvarande professor att vi ska undvika en massa regler kring mat, för det skapar ätstörningar och onaturliga förhållningssätt till mat. Jag tycker absolut att vi ska föra diskussioner med barnen kring vad som är hälsosam mat och inte, och jag ser gärna att “slentrian-socker” minskas så mycket som möjligt (t.ex. kex och saft med på utfärden). Men att bannlysa… det ser jag ingen anledning till. Jag tycker vi ska ge alternativ till socker. Visa att det kan vara lika mycket fest med äppel- och ostskivor som med bullar. Att knapra på morötter är lika gott som att knapra på kex. Att frukt och grönsaker kan få det att vattnas i munnen på en lika som glass kan. Och då blir den där bullen eller kexet extra gott, när det kommer mer sällan. Då blir det festligt, gott och sällan-mat, som det egentligen ska vara. I min värld, i alla fall.

Spetsdukar

Det positiva med att ha varit sjuk nästan hela vintern (3 flunsor och nu också magsjuka?!) är att det finns tid att sitta ner och pyssla. Annars är jag ofta på språng. Hunden ska rastas, disken diskas, matlådor fixas, träningen utföras… Det brukar – tyvärr – bli lite tid till att bara sitta ner. Men när flunsan härjar i kroppen och det inte går att träna, då blir det tid över för sådant som jag egentligen skulle vilja göra så mycket mer. Nämligen pyssla. Sy. Sticka. Texta fint.

Nu sys det dukar. Säckväven köpte jag på Facebook-loppis tidigare i höst, färdigt klippt och kantad till dukar. Nu klipper jag dem i kortare dukar och syr på spets. Spetsen har jag köpt på diverse ställen. Loppisar, en tygbutik i Stockholm, från Wish samt fått av en kompis.

dsc_1390

dsc_1393

Det finns något meditativt med att sitta ner och skapa med sina händer. Stressen kan finnas även där. Den kan jaga på en att nu ska det bli klart, jobba jobba. Hjärnan kan gå på högvarv trots att man sitter still. Så har det varit i min skalle under ganska många år. Men jag lovat mig själv att denna vår ska bli den mest avslappnade våren i hela mitt liv. Kanske ambitiöst med tanke på att jag jobbar, studerar, har hund och planerar bröllop. Fast lite utmaningar har man väl aldrig dött av… Jag tror det är just då, i det mest stressade, som lugnet är viktigare att finna än någonsin förut. Och jag vill påstå att jag är på god väg. Jag känner ett ovant lugn inombords som får mig att känna mig trygg. Jag sliter på med mina avslappningsövningar och de gör underverk, även om de ibland känns tråkiga och slitsamma. Det är som bekant inte det vi kan som vi behöver lägga ner tid på, utan det vi inte kan. Utmattningen som drabbade mig med kraft för 3 år sedan visar ibland sitt fula tryne, och det är mitt jobb att mota den i grind. Att vara snäll mot mig själv, tillåta mig själv att vila, göra det som får mig att må bra och att äta bra mat (oj vad det kan vara svårt ibland).

Vad gör du som får dig att slappna av och må bra?

 

Ögonmat och Sverigeresa

På ett sommarjobb i församlingshemmet för många år sedan fick jag lära mig att man äter inte bara med munnen, utan också med ögonen. Att piffa till en sallad eller tänka lite extra på dekorationen tar inte lång tid, men gör mycket för slutresultatet. För visst blir man på gott humör av olika färger, former och texturer?

DSC_0460

Här går jag i Sverige-tankar och ser fram emot en resa jag ska göra om några veckor. Planerar (naturligtvis) redan vad jag vill äta när jag väl är där. Add ice cream är definitivt en sak jag vill testa (sockerfri glass med extra protein). Susanna som jag ofta länkar till i mina recept jobbar med att ta fram nya smaker till de glassarna, så efter att ha läst en hel del om glassen på hennes blogg är jag naturligtvis sugen på att själv smaka.

En annan grej jag vill prova på är Lindahls alla smaksatta kvargar. De har huuur många spännande smaker som helst, och endast ett fåtal av dem har hittat vägen till de finländska butikshyllorna (jag har sett till 4). Kommer nog kanske inte att smaka alla 🙂 men latte-macchiato låter som en klar hit, och banan-valnöt samt jordgubb-rabarber låter som något jag skulle gilla. Finns det något annat man borde äta när man väl är där? Tipsa gärna! Jag tycker om att smaka nya saker 🙂