Projekt Surkål

Mamma, idag är det din lyckodag, för idag handlar det bara om surkål, surkål, surkål. Jag vet ju hur förtjust du är i det 🙂

Jag har alltså ätit surkål mer eller mindre regelbundet i flera år och tycker det är väldigt gott. Tycker det passar med allt (ja allt. Med soppa, på smörgås, med köttet… allt). Det finns färdiga burkar surkål att köpa i butiken, men eftersom de är relativt dyra (med tanke på hur billigt ett helt kålhuvud är) så verkar det helt enkelt vettigare att göra sin egen. Det finns ju tusen och en goda orsaker till att äta surkål, och eftersom denna sida (www.halsasomlivsstil.com) beskrev det så bra så tar jag helt sonika och kopsar texten så ni får läsa och bli övertygade om surkålens finemanghet.

Probiotika och den viktiga tarmfloran

Probiotika syftar till de levande bakterier vi får i oss via maten vi äter. Du känner säkert till att det går att köpa probiotika i diverse piller som sälj i hälsokostaffärer men eftersom vi här på Hälsa som livsstil föredrar riktig mat framför piller och pulver vill vi tipsa om en typ av mat som är mer effektiv och framförallt billigare i längden att använda nämligen surkål.

I tarmen har vi fler bakterier än vi har celler i kroppen, förhållandet är ungefär 10:1. Dessa bakterier har bland annat som uppgift att hjälpa till med nedbrytningen av mat, producera vitaminer och hålla andra bakterier och parasiter i schack så att vi inte blir sjuka. Bakterierna i tarmen är de som gör upp den väldigt viktiga tarmfloran och det är av högsta vikt att vi hjälper kroppen att hålla tarmfloran i god balans. ”All sjukdom börjar i magen” sa Hippocrates för mer än 2000 år sedan och med den vetskapen är det extra viktigt att tänka på vad det är för något vi stoppar i oss.

Mag- och tarmproblem, IBS, candidaöverväxt, parasitinfektioner, exem, allergier och mycket mer kan kopplas till en tarmflora som är ur balans. Felaktiga matvanor med mycket skräpmat, processade livsmedel, socker och så vidare gör att de skadliga bakterierna kan växa sig starka och nu öppnar sig vägen för en rad olika hälsoproblem. Det är därför viktigt att ha koll på vad för typ av mat man stoppar i sig och vara medveten om vad den gör med dig. Första steget för att återställa och behålla en god tarmflora är att äta sådant som de goda bakterierna gillar och de ”onda” bakterierna inte gillar. Genom att hålla sig till riktig mat och balansera sitt intag av fett, protein och kolhydrater efter sina behov är man en bra bit på vägen och har byggt grunden. Nästa steg är att tillföra mer goda bakterier i form av fermenterad mat som innehåller levande bakterier.

Det finns flera olika bra fermenterade livsmedel så som kefir, kombucha och syrade grönsaker men idag ska vi visa du kan göra vår personliga favorit enkelt hemma i ditt kök. Surkål!

En analys av probiotikainnehållet i surkål visade att ca 1,5 dl surkål  innehåll över 10 biljoner bakterier. 4 matskedar surkål motsvarar mer än en hel burk probiotika som du kan köpa i hälsokostaffären. Läs mer här.

Med andra ord är det både billigare och mer effektivt att göra sin egen probiotika i form av surkål än att lägga pengarna på probiotika i pillerform.

På redan nämnda sida finns tydlig och bra beskrivning på hur man gör egen surkål. Kolla in den. Lägger bara in lite kålbilder här så ni får se hur min älskling kom till 😉

  1. Köp ett kålhuvud. Dela det och riv det i mindre strimlor med t.ex. en kniv, matberedare eller osthyvel.

DSC_0492

2. Strö salt på kålen (mycket salt!) och slå lite på den med en trägaffel samt krama ur den ordentligt med händerna. Det här är bra om du har mycket undertryckta aggressioner.

DSC_0495

3. Packa kålen tätt, tätt i rena glasburkar. Den till vänster är vanlig surkål. Den till höger är estnisk surkål med kumminfrön (bra mot gaser i magen, ifall det är till intresse för någon).

Låt stå på mörkt ställe i rumstemperatur i minst 3 dagar så fermenteringen kommer igång.

DSC_0497

4. Det svarta är kumminfrön, inte maskar. Jag lovar.

Låt stå i kylskåp 2-3 veckor.

DSC_0513

5. Efter två veckor i kylen fick jag till min stora sorg se att den vanliga surkålen tagit i så med fermenteringen att den möglat till sig. Den fick alltså åka i roskisen, men den estniska provsmakades häromdagen och OJ va den var god!

DSC_0512

Så morsan, vad väntar du på?! Iväg och köp kål och överraska mig nästa gång jag kommer hem 😉

Amerikanska äggplättar

Jag har kört en mjölkfri paleo-typ diet under en och en halv vecka för att se om min otroligt krångliga mage samt droppande näsa skulle ordna upp sig. Och faktiskt – ballongmagen försvann nästan genast och min näsa rann istället för att droppa. Ett litet framsteg! 🙂 Ännu krånglar magen lite, men den är mycket bättre. Efter ca 1,5 vecka återinförde jag kvark och joghurt i kosten och vad hände – jo, näsan började droppa igen. Ibland när jag svänger på huvudet riktigt hastigt så regnar det över grannen. Och det är ju inte alltid så uppskattat…

Det har varit svårt för mig att lämna bort mjölkprodukter. Be mig lämna bort bröd – inga problem. Godis – nemas problemas. Choklad – ouch, men det går. Men joghurt och kvark… byggstenarna i min kost (nästan) och som jag ätit non-stop sedan jag kom hem från Australien då jag inte åt kvark på (så gott som) ett helt år. Jag har tänkt på att pröva lämna bort mjölk i över 1 år nu och jag har provat några gånger, men alltid “ångrat” mig efter några dagar och varit kvar i mjölkträsket. Men den här gången var det annorlunda, för nu sade kroppen stopp. Plötsligt ville jag inte ha kvark längre och jag äcklades av tanken på joghurt. På ett sätt kändes det lite sorgligt, och på ett sätt var det skönt. Det är såå mycket enklare att avstå från något som man inte längtar efter hela tiden.

Men nu kom frågan – vad skall jag äta till frukost? Dagens övriga mål fixar jag, men mitt morgonmål och kvällsmål innehåller nästan alltid kvark och joghurt i någon form. Ägg har blivit en ständig gäst till frukost, och jag har kommit upp med något av en paradrätt, så god att den förtjänar att få ha flaggan i topp!
DSC_0128

Jag pratar naturligtvis om amerikanska äggplättar. Amerikanska as in fluffiga, annars är de inte speciellt amerikanskt lagda. Och med tanke på näringsinnehållet segrar de nog över sina amerikanska likar, har jag på känn 🙂

På denna bild syns 4 små pannkakor, men i verkligheten var de 9 stycken. De övriga 5 hamnade huller om buller på en annan tallrik med ett inte alls lika skrytsamt upplägg som den här. Jag övervägde att ta en bild av den tallriken för att visa hur det ser ut “backstage” – råddigt, kaotiskt och inte alls så pråligt. Men hungern tog överhand och jag slukade båda tallrikarna så det bara sade swosh och rap. Men nog talat om mina rapar och över till receptet!

DSC_0129

För 1 portion (ca 10 små plättar eller 1 stor och tjock) behövs:

  • 1 ägg
  • 2 äggvitor
  • 1 msk vatten
  • 1 msk proteinpulver eller valfritt mjöl (ex. kokosmjöl eller mandelmjöl). Det går också att skippa mjölet.
  • två-tre duttar bakpulver (vågar inte ange något mått annat än detta)
  • salt
  • en näve spenat

Mixa samman alltihopa med en stavmixer och stek i stekpanna på medelvärme tills ovansidan har stannat. Vänd på den och stek andra sidan något kortare. Lägg upp på tallrik och varva med min chokladsås samt lite lätt kokosmjölk. Toppa med skivad banan, lingon och önskvärt “strössel” (här är det bipollen, hampafrön och kakaonibs).

Chokladsås

En chokladsås kan man egentligen röra ihop hur som helst. Den här råkar bestå av banan (ca 1/3 av en liten banan), ca 1 tsk kakao, ca 1 msk proteinpulver och vatten. Mosa med en gaffel eller mixa med stavmixer till önskad konsistens.

DSC_0126

Lite tankar…

Det har gått hett till i bloggvärlden de senaste dagarna efter Linas inlägg om bikinifitness och här kommer några av mina tankar.

Tävlingen bikinifitness i sig tycker jag är en aning smaklös i och med att det är så onaturligt, men å andra sidan har sporten det gemensamt med många andra sporter. Samtidigt fattar jag att det är en enorm tävlingskick att ha ett mål att sträva till och en deadline som sporrar. Jag beundrar deltagarnas hängivenhet och självdisciplin.

För något år sedan lockades jag som anorektiker av färdiga kostscheman och planerade matlådor, ett beteende som jag nu jobbat över ett år på att få bort. Vad jag saknar och efterlyser i blogg- och instagramvärlden är en mer nyanserad bild av livet som bikinifitness-atlet. Var är formbilderna under off-season (tack Elin för ditt modiga initiativ!)? Var är kostscheman under byggnadsperioder? Var är timmarna innan ni går upp på scenen? Jutta Gustafsbergs tv-program som visades på nelonen i våras om hennes väg till fitness-scenen visade några tuffa timmar innan hon var scen-klar. Det hon visade var minsann ingen dans på rosor, all heder åt henne. Tyvärr visas det negativa så sällan, det är ofta enbart det positiva som lyfts fram.

Ni bikinifitness-atleter har, liksom alla andra, ett enormt ansvar som förebilder för både unga och gamla kvinnor (och säkerligen också män), ätstörda likväl som icke-ätstörda, som försöker kopiera era till synes perfekta kroppar. Tyvärr kan det bli rent av hälsofarligt när man inte har kunskapen och verktygen som ni har. Vi matas med hundratals bilder varje år som visar (retuscherade?) kroppar som anger en norm, ett ideal som många av oss tyvärr inte har en blekblå aning om att är resultatet efter en i vissa fall flera månader lång diet tillsammans med stenhård träning.

Mer än ett år efter min utmattningskollaps är jag fortfarande oförmögen att träna. I ca 4 år åt jag på tok för litet samtidigt som jag tränade hårt, och detta till viss del på grund av bristfälliga förebilder (t.ex. en LCHF-förespråkare som påstod att 1 ägg ibland är den enda lunch man behöver när man ska gå ner i vikt. Idag förstår jag att det inte är hållbart i längden, men som desperat anorektiker kunde jag inte se det). Jag saknar träningen enormt eftersom den är ett stort intresse, ett andningshål och en stressbefriare för mig. Hela den här ätstörningsgrejen och utmattningen är en sådan omväg för mig till livet jag vill leva. Samtidigt lär jag ju mig att känna och lyssna på kroppen och att 1 kg till på kroppen inte dödar mig. Men där önskar jag att jag haft bättre förebilder att lyssna på, verkligare bilder att jämföra mig med och en mer ärlig kommunikation.

Aronia-torkning på gång!

På innergården vid mitt hus växer aroniabär. Min granne sa att det bara är hon som tar vara på dem, och att jag väldigt gärna får plocka också. Hon tipsade om att man kan torka dem och äta dem som russin, något hon och hennes man gör när de är utomlands under vintermånaderna. Trots att vi bor i stan (om än lite utanför) borde det vara lugnt att plocka aroniabär eftersom de inte lär ta upp några avgaser, så de är ändå “rena”. Det här vet jag inte med säkerhet, men så sa grannen 🙂

Samma dag som Viggo blev min (4 oktober 2014) plockade jag alltså min beskärda del. Han tuggade sönder några burklock medan jag plockade, men “kärleken överskyler många synder” så jag lät honom hållas. Han var ju trots allt min! 🙂 Färska aroniabär är ganska beska och sträva och därför rekommenderas man att plocka dem efter någon frostnatt, eftersom en del av strävheten försvinner då. Den 4 oktober hade det ännu inte frusit på, men jag plockade dem och satte in dem i frysen. Och där har de varit ända tills igår! Då åkte den hälften ur den ena burken ut ur frysen och in i ugnen på ca 40 grader.

20150125_163047[1]

Jag hade väntat mig att denna procedur skulle ta ett par 3,4 timmar. Satte in dem i ugnen kl 14 och såg efter dem lite nu som då under dagen. I morse vaknade jag kl 7 och konstaterade med hjärtat i halsgropen att de var kvar i ugnen! Tog ut dem snabbt som attan, och var rädd att jag förstört dem. Men näe, jag tror att de är ganska prima. Känns som små russin, fast inte lika söta utan mer syrliga och fräscha. Och idag satte jag in resten av burkinnehållet i ugnen, och hoppas på ett lika gott resultat. De färdiga “russinen” satte jag i en burk och hoppas på att de inte skall mögla.

20150126_143949

Toppade dagens smoothie med aronia-russin och bipollen, och det var en bra kombo!

DSC_0045

Jag försökte ta reda på lite mer om aronia, och hittade följande text och bild på Må bra :

Att gymma eller inte…

Den 15 november 2014 (alltså för ganska exakt 2 månader sedan) hade det gått precis ett år sedan jag började få vård för min anorexi samt som jag slutade gymma och träna. Innan dess tränade jag i princip dagligen och fick ångest om jag skulle vila. Under hösten cyklade jag nästan varje dag till och från jobbet och på helgerna och vissa kvällar försökte jag få in ett gymbesök. Samtidigt åt jag som en fågelunge och detta var något som pågått under flera år. Är det konstigt att kroppen blir övertränad och trött? Jag minns när läkaren vid ätstörningskliniken sa, den 15 november, att jag inte skulle få träna på två veckor. Oj vad skönt att någon satte ner foten och SÅG mig genom anorexi-dimmorna! Som talade till mig genom tankarna och ångesten. Jag trodde att jag skulle vara i skick efter två veckor. Att panikångesten skulle vara borta. Att jag skulle kunna andas normalt. Att tröttheten skulle krypa iväg. Att jag skulle kunna känna glädje. Little did I know att det hemska bara hade börjat. Att det var en synnerligen lång väg tillbaka. Att jag inte skulle kunna träna på över 1 år. Att det svåra inte är att gräva sin grop, utan att ta sig upp ur den.

Den 15 november 2014 trodde jag att jag skulle kunna börja träna så smått igen. Jag var piggare, orkade lite mera och längtade så hett tillbaka till gymmet, något jag gjort under hela vilo-året. Men vilo-året har varit fullt av motgångar, bl.a. mykoplasma i januari-februari och starka stressreaktioner med sjukskrivning som följd i maj-juni, och därför rådde min fysioterapeut mig att vänta till ett år efter sjukskrivningen. Ett halvt år till utan gym alltså…

Det var ingen rolig nyhet för mig som under denna vilotid har längtat till gymmet och styrketräningen så gott som varje dag. Å andra sidan vet jag ju att kroppen måste få tid att bygga upp sig helt och hållet innan jag kan börja kräva för mycket av den igen. Att stressen i kroppen behöver få komma bort. Och ibland, när kroppen känns pigg och stark, traskar jag iväg till gymmet och kör ett lugnt litet pass. Som igår, när jag körde 20 kg i marklyft och 3 kg i hantelpress… Vikterna kändes skrattretande, men samtidigt bubblade det av lycka inom mig när jag igen fick göra det jag älskar! Än så länge är det enbart sporadiska besök som gäller, när kroppen och hälsan tillåter det. Men jag ser fram emot den dag när jag orkar, kan och FÅR köra ett riktigt tungt pass! Fram till dess får jag bygga upp kroppen igen, göra det på nytt och göra det rätt den här gången. Ingen mer överträning eller utbrändhet för min del, tack!

Fitness

Som sagt har jag kämpat med ätstörning i ett antal år, men det var först i Australien som jag gick ner skrämmande många kilon och det verkligen SYNTES att jag hade ett stört förhållande till mat, kroppen och träningen. Innan det syntes det inte, och även om jag anade ett stört förhållande tänkte jag, som på österbottniskt och jante-vis, att jag inte skall tro att jag är något och har anorexi/ortorexi.

Hur som haver. I Australien (och även före det, i Helsingfors) följde jag med ett fåtal bloggar, alla av tränings- och fitnesstyp. Det här med body fitness och body sculpting är oerhört stort just nu och jag vet att vi är många många många som intresserat – och maniskt – följer med. Det har blivit lite, som det står på bilden ovanför, att strong is the new skinny. Förut skulle man vara smal, som Hollewood-chicksen i filmerna och tv-serierna. Ni vet, utstickande höftben och framförallt platt mage. Inte så mycket kurvor. Nu är det former som gäller, men inte vilka former som helst. Gäddhäng och muffinsmidja göre sig icke besvär, nu är det muskler och fasta kroppar som gäller. Stora rumpor – men hårda och utan fladder. Muskelstinna lår – utan celluliter. Magar med sixpack eller åtminstone väldefinerade linjer. Och vad är det för fel med det? Ingenting, egentligen. Jag skulle gärna se ut så, jag också. Och jag gjorde det väl också, även om jag i spegeln bara såg en tjej med för mycket fett på magen. Problemet är bara att alla inte KAN se ut så, rent biologiskt. Och om man ändå med all makt försöker TVINGA sig dit får man betala priset. Som i mitt fall, med utbrändhet och så stor ångest att det kändes som att jag skulle spy bara av att öppna ytterdörren på morgonen och gå utanför dörren. Där jag inte kunde gå utan telefonen i fickan och med pappas nummer framme och med tummen på, redo att ringa ifall kroppen skulle få för sig att dö. Där jag desperat behövde fly ut ur min egen kropp, men med blodisande skräck insåg att det inte går. Tack och lov är jag inte i det stadiet längre, men det är så nära inpå att jag fortfarande kan ana lukten av ångest, och det gör mig sjukt rädd för att falla tillbaka.

Problemet tror jag är att vi matas och matar oss själva med meddelanden som detta här ovan. Samt övriga “peppande tips” som att du inte når dina mål utan att det gör ont. Att smärta hör till. Och det gör det. Muskelvärk, javisst. Att ta ut sig mer än man trodde att man klarar av, gärna. Men psykisk smärta? Att kontrollera fettprocenten och muskelträningen så mycket att man (jag) inte längre klarar av att åka bil? Att man inte vågar åka längre bort än 10 km från närmaste sjukhus i fall kroppen plötsligt lägger av? När kroppen har svultit så länge att flera kroppsfunktioner har lagt av och andningssvårigheter, mensfrånvaro m.m. har blivit ett normaltillstånd?

Jag är långt ifrån den enda som pratar om det här. Och inte är jag enda offret heller. Vi är många med förvriden syn på våra kroppar och på vad som är normalt. Och detta är på inget sätt en kritik mot sporten body fitness. Det är en sport, liksom ishockey och fotboll. Jag önskar bara att jag hade vetat det för ca 1 år sedan. Att det inte är träning och kost för den vanlige Svensson. Det är inte hälsa. Jag önskar att jag hade vetat att alla “form-bilder” som dagligen visas upp är resultatet av hård träning och kaloriunderskott, ofta inför en tävling. Inte ett tillstånd som varar varje dag under hela året. För det visste jag inte. Jag trodde att dessa människor gick med sina sixpack under tröjan varenda eviga dag och att jag var den enda misslyckade människan i världen som inte klarade av att vare sig få ett ordentligt sixpack eller behålla det. Jag önskar att om de skulle visa upp sina vanliga magar och kroppar. När de ligger på kaloriöverskott och ska bygga upp muskler. Jag önskar att jag vetat att det är ok att vara nöjd. Att jag har nått ett mål och det är bra. Att jag inte behöver ha synliga magrutor och fasta lår och jag kan ändå få vara nöjd. Att det får bero så mycket mer på hur det känns än på hur det ser ut. Jag är inte där ännu, men jag är på väg. Och jag har lärt mig mycket mer om hur jag ska göra för att kunna vara i ett tillstånd där det känns bra.

Om du som läser detta är fast i ätstörning, träning och kontrollberoende, tänker du kanske hånfullt att jag som skriver är en lat liten jäkel som drar till med en snyfthistoria för att slippa träna och få lite sympati för min stigande vikt. Eller så kanske du är rädd för att själv hamna i ett sådant dike, där vikten bara stiger och det är omöjligt att kontrollera den. Du kanske tänker att inget skall få hindra dina mål att bli fit, och att du inte mår dåligt av det. Till dig vill jag säga att ingen tvingar dig att sluta träna, och så fort min kropp tillåter mig igen skall jag med glädje fortsätta svinga min kettlebell. Men jag vill uppmuntra dig att försöka se med neutrala ögon på din träning och din kost. Äter du tillräckligt? Vilar du åtminstone 1 dag per vecka? Kan du slappna av? Mår du bra? Klarar du av att äta utan en back-up plan för hur du skall förbränna det? Kan det gå en hel dag (eller ens några timmar!) utan att du kritiskt granskar dig själv och äcklas av dig själv? Har du rimliga förväntningar på dig själv och din träning? Om du svarar nej på några frågor så fall rekommenderar jag dig att söka hjälp. Det finns hjälp att få och den är guld värd. Jag får vård vid Fredrika-kliniken i Jakobsad och ingen har tvingat mig att äta något. Jag har själv fått välja vad jag lägger i munnen, och jag började inte gå upp i vikt förrän jag själv valde att göra det.

Och jag ber dig läsa t.ex. dessa texter av Erika Kits Gölevik, PT-Fia och Tasty-Health och Matias Zachau. De hjälpte och hjälper mig i mitt arbete med att få ett mera avslappnat förhållande till både fitness, mig själv och min träning.

 

Att odla en rumpa

Jag kommer ihåg en morgon i maj 2013 när jag står framför min halvfigursspegel i Australien-badrummet. Att jag speglar mig med kritiska ögon är inget ovanligt, och att rumpan får sig en ordentlig skopa ovett för att den vägrar låta sig hunsas är inte heller så ovanligt. Men den här morgonen vet jag inte vad jag skall tro. Jag har på mig mina mjukisbyxor och – hör och häpna – hur jag än letar hittar jag inte min rumpa. Jag försöker se mig själv bakifrån, men alla som inte har fötts som uggla vet hur svårt – och oergonomiskt! – det är. Jag kollar under tröjan, innanför byxorna, till och med i toaletten, men nej. Rumpan var och fortsatte vara försvunnen. Jag kollade på mig själv i profil och såg ett staket. En benig och hård figur som hela tiden trott sig vara först tjock, sedan vältränad men med för hög fettprocent. Men nu var jag alltså ett benigt rangel. Inte konstigt att alla stolarna var så obekväma och att alla byxor föll av. Det fanns ju inte längre något som höll dem uppe. Jag sprang uppför trapporna (ok, släpade mig, för vid den här kroppsvikten var jag både orkeslös och svag) och vägde mig i smyg på min hus-kompis’s våg. Den visade -11 kg från när jag ett halvår tidigare började följa strikt matschema (och faktiskt ät MER än jag gjort innan) och träna hårdare. Nu blev jag rädd på riktigt och jag tror jag förstod där och då att jag tappat kontrollen pch befann mig ute på djupt vatten.

Idag, ganska precis 1 år senare, har jag en till rump-upplevelse. Jag bekänner mig till att gilla känslan av att röra på kroppen utan att något dallrar och hittills, sedan jag började få ätstörningsvård och samtidigt slutade träna (7 månader sedan, pga att kroppen slog bakut) har det gått bra. Inget daller, inga problem. Men nu börjar jag komma i den prekära situationen att jag känner rumpan när jag går. Det är som om någon skulle förfölja mig, och när jag vänder mig om för att se vem det är, är ingen där. Rumpan verkar gilla kurragömma. Som du säkert förstår känns det inte särskilt roligt, även om jag själv ser att den inte är stor. Det är bara att den återvänder efter ett år i exil och jag känner av den igen. Det är som att ha haft svår förstoppning i flera dagar och när man väl får skita har man nästan saknat allt bajs. Eller vänta nu, det är ju inte alls samma sak… Hur som haver. Nu tillkommer problemet med underbyxor. Jag hatar trosor som skaver och spänner och känns (Jag vet inte om jag nog kan understryka hur mycket jag hatar dem. Typ som att linda in rumpan i en mandarin-nätpåse och knyta om. Hårt. ). Nej, trosor skall vara stora, urtvättade, gärna med små hål i och helt utan resår. De allra minsta trosorna från Australien – de för rump-storlek ei ole ollenkaan – har tyvärr förpassats till kategorin hatar och bränner upp dem vid riktigt svåra pms-besvär. Imorse kom min ömma moder med inte bara ett, utan hela två par Sloggi i …eh… dam-modell och jag tänkte äh, what the heck, då slipper jag trosproblemet för en stund. Drar på mig trosvidundren och känner mig som en konserverad tonfisk. Resåren går ju nästan upp över hela magen! Kunde jag dra upp dem lite till så vips skulle jag ha en hudfärgad simdräkt. Sassy. Kommer osökt att tänka på Bridget Jones. Rumpan hålls stadigt på plats i alla fall och ser jag på mig själv bakifrån (uggel-problemet till trots) ser den ut som glad smiley med dubbelhaka. Det viktigaste är ju att kunna skratta åt eländet, eller hur var det?

Prisad är den dag då kroppen orkar träna igen!

image

Det känns såhär, även om det kanske inte ser ut så… 🙂
(bild från http://asa7208.blogspot.fi/2013/06/ja-du-har-ju-en-skaplig-rumpa-i-allafall.html?m=1 )

Sjukskrivning och medusin

CSC_0572

Det var domen efter gårdagens läkarbesök. Hur det känns? Bra. Det känns bra. Bra att äntligen äntligen äntligen lyssna på sin kropp och ta den på allvar. Bra att bli lyssnad på av någon annan. Bra att bli trodd på. Bra att någon annan tar kommando och säger vad man skall göra. För det är inte så lätt att göra det själv.

Självständig, oberoende kvinna som är fri att göra som man vill. Jovisst.

Men också österbottnisk (till naturen plikttrogen, skötsam och ordentlig), kristen (som vill vara hjälpsam, kärleksfull och samvetsgrann), kvinna (som gladeligen delar ut sitt modershjärta och sin moderskärlek till alla som verkar behöva det) med ett samvete desinficerat och polerat intill nedslitningsgränsen och en oförnuftig tilltro till min egen oumbärlighet i kombination med en Gudstro som blivit infekterad av tankesättet göra istället för att vara. That, my friend, är en av de många highways to utmattning. 

Nu snackar vi inte två månaders slitgöra som fick mig att svimma över den icke-robotiserade dammsugaren. Nej, vi får ta fram det tunga artilleriet. Depression, ätstörning, stora livsförändringar, hög inre stress och prestationskrav i storlek skyskrapa, år efter år gånger 3. Ända sedan förra hösten, när den omtalade väggen kom emot, har jag tagit det lugnare. Börjat få vård för min ätstörning, varit tvungen att sluta träna eftersom det inte länge går. Kroppen orkar inte. Just den biten har varit svår att acceptera. Träningen som fyller mig med så stor glädje är något som jag inte klarar av.  Just nu. Men å andra sidan har så mycket kretsat kring träningen också, att det blev ohälsosamt och rent av skadligt. Kanske har jag skadat min kropp för alltid? Vem vet. Tids nog visar det sig. Tids nog, när hjärtklappningarna lagt sig och andningen blivit normal igen (kan den bli det efter så många år i obalans? Jag har ingen aning.). När armen slutar domna och panikångesten lägger sig till vila. När ångesten drar täcket över sig och bruset i mitt huvud tassar iväg (vilket det till stor del har gjort. Tack och lov!). Då får vi se vad som återstår av Frida. Och vad nytt som mejslas fram ur detta helvete.

“Du måste lära dig att inte renskriva.” Det är det bästa rådet jag fått hittills och det kom från min arbetsgivare. Det är på pricken mig, som gladeligen renskriver papper om och om igen om en punkt hamnat snett längst ner på sidan. Eller om handstilen inte är tillräckligt fin. Eller om det bara inte känns rätt. Lydigt fick jag lämna in det slarvigt skrivna och halvfärdiga arbetschemat för personalen, och lita på att de fixar det. Att de är självständiga, oberoende kvinnor som har förmågan att tänka själva och lösa problem. Och att min viktigaste uppgift just nu är att vara ledig i två månader och tänka på mig själv.

Eh… hjälp?!

Avslutar med lite bilder från Australien. Det är inte bara soligt där heller, även om man skulle kunna tro det 🙂

DSC_0348 - KopiaDSC_0337

DSC_0263