No thigh gap

Uttrycket thigh gap är kanske obekant för några av er, men det betyder att det finns ett mellanrum mellan låren.

För de flesta av er är det information som ni inte kommer att förstå och ni kommer att undra att “vadå mellanrum mellan låren?”

Några andra av er kommer att förstå uttrycket, men ändå inte riktigt hänga med. Ni förstår utan att förstå.

Några av er kommer däremot att känna i hela kroppen vad jag menar. Ni har, liksom jag, hatat känslan av att låren rör i varandra när man går och känslan har gjort att ni har känt er som en andra klassens människor som är fula och tjocka och snudd på lite äckliga. Som borde banta bort halva sig för att få vara med. Som försökt lära sig att gå hjulbent bara för att thigh gapet ska existera och framförallt synas.

Men vet ni, något har hänt med mig. Jag har lärt mig att omfamna mig själv, att tycka om mig själv och min kropp och tycka att allt det mjuka och fladdriga faktiskt kan vara lite charmigt. Tänka sig.

Och den här memen som jag läste några dagar sedan på Instagram fick mig bara att älska mig själv lite mer.

so-gladidon-thave-a-thigh-gap-almost-dropped-my-phone-14291071

Länge leve thigh gapet! 😀

Advertisements

En ynnest

Det är en ynnest att få byta miljö. Att få lämna vardagen för en stund, glömma bort orosmoment och bördor och bara vara. Se fyra filmer på raken en kväll, äta glass tills till och med svetten luktar annorlunda och skratta flera gånger per dag så tårarna rinner.

Det är en ynnest att få se två ormvråkar orörligt surfa fram på piskande vindar och påminnas om att mitt flaxande inte hjälper till att hålla min näsa ovanför vattenytan. Det är det tilliten som gör. Flaxandet tröttar ut men tilliten bär. Och än en gång bli påmind om att jag varken behöver eller ska bära allt, inte ordna allt, inte kontrollera allt. Livet bär, Gud bär.

Det är en ynnest att ha skatteåterbäringen på kontot och en extra dag som får tillbringas på Ikea. Att få köpa sånt som jag velat ha, men inte ansett mig behöva. Idag ville jag ha och idag köpte jag. Och struntade i realisten som ofta ropar så högt.

Det är en ynnest att få inse att man är älskad. Av andra, ja, men främst av sig själv.  Att tillåta sig att vara älskad. Tillåta sig att vara okej. Tillåta sig att bara vara.

Och slutligen så är det en verklig ynnest att få träffa sin fästman oplanerat på stan och känna lite på hans bak.

Life is good även om det för en vecka sedan inte kändes så.

 

IMG_20171209_122333_resized_20171211_054502874

Träffade en dinosaurie utanför Liseberg

IMG_20171209_175237_resized_20171211_054427666 (2)

En selfie medan jag sörplar på en sällsynt god chai latte.

P.S. Får jag bara tillägga att Göteborg kvällstid är underbart vackert med all julbelysning? Det är som att befinna sig i en saga. Inga av mina bilder gör det vackra rättvist, man behöver se det IRL.

För fyra år sedan

15 november betyder mycket för mig. Dels för att min äldsta vän Emily fyller år idag (grattis!). Äldst som i känt längst, inte gamlast. Hej hej lekkompis i typ 30 år. Galet.

En annan orsak som gör att datumet 15 november sticks with me, är att den är ett vägskäl, en markering, en förändring. Jag minns tiden före den 15.11.2013. Jag jobbade, hade just flyttat in i min älskade lägenhet som jag fortfarande bor i, jag hade kommit hem från Australien 4 månader innan, nästan på dagen. Jag hade fruktansvärd panikångest, kunde knappast sitta ens i baksätet på en bil och så fort jag öppnade ytterdörren för att gå ut måste jag springa tillbaka in för jag trodde att jag skulle spy. Jag klarade just och just av att gå till jobbet, ca 1.5 km. Ibland trodde jag att jag skulle dö på vägen dit, andra dagar klarade jag mig helskinnad fram. Men att gå någon längre runda, t.ex. kring Aspegrens eller Gamla hamn, var otänkbart. Ångesten hindrade mig. Varje dag jag kom hem från arbetet måste jag rusa till toaletten för att kissa. Vissa dagar hann jag fram, andra inte.  Hela min tillvaro var som dröm. En mardröm. Ångesten och panikångesten slog på närhelst det passade den. Speciellt att diska var av någon anledning jobbigt. Och att vara ensam. Ibland fick mamma och pappa komma och hämta mig för att sova vid deras, för att sova ensam i lägenheten var näst intill omöjligt. Jag åt något, tränade massor, och hörde mitt inre ropa högre för varje dag att något var fel. Jag ville ha hjälp men visste inte var jag skulle börja. Jag hade besökt läkare flera gånger, och allt var bra. Allt var bra, allt var bra, allt var bra. Det där fantastiska beskedet att allt är bra blev till slag i ansiktet. För allt var ju inte bra. Inget var bra.

En månad tidigare hade jag haft en blackout när jag cyklade mina 24 km till och från jobbet. Kl 7:30 när jag cyklade in mot stan glömde jag plötsligt bort vem jag var, vad jag hette och vart jag var på väg. Blackouten varade i kanske några sekunder, men var tillräckligt för att på hemvägen gå till min syster och be henne hjälpa mig. Jag var rädd, skiträdd, och trodde att jag bara var dagar från en psykisk breakdown.

Och här stod vi nu. 15.11.2013. Min syster hämtade mig med bil från jobbet och den ca 1 km långa bilfärden var en pärs. Vi skulle till Fredrika-kliniken vid Jakobstads sjukhus – en ätstörningsklinik. Jag minns hur vi gick in och satte oss i fåtöljerna, hur Anne och Ulrika satt på trästolar och frågade mig hur jag mådde och vad som var på gång. De berättade vad de kunde göra för att hjälpa mig. Ulrika sa åt mig att nu får jag inte träna på 2 veckor. Innan hade tanken varit fullständigt omöjligt, nu tog jag det som en otrolig befrielse. Tänkt att slippa det där jäkla tränandet för två veckor! Det hjälpte att någon sa åt mig. Under åren som följde gick jag regelbundet till Fredrika-kliniken och Ulrika. Den första tiden 2 gånger i veckan. Ibland visste jag inte hur jag skulle överleva tills jag fick gå dit nästa gång. Ångesten kändes på något sätt mer hanterbar när jag fick dela den med någon som förstod.

Vi läste en bok tillsammans med Ulrika och allt jag hade funderat på – varför jag hade så svårt att hålla tätt, varför håret var tunt och föll av, varifrån ångesten kom – fick jag svar på i boken. Vissa företeelser berodde på för lite kolhydrater, andra protein eller fett, och vissa på grund av för lågt energiintag. Ååh dessa aha-moments som denna bok gav mig!

Ingenting blev lättare efter den 15.11.2013, tvärtom var halvåret som följde det värsta i mitt hittills avlånga liv. Men skillnaden var att det fanns någon nära intill som förstod, någon som kunde förklara, någon som kunde sätta ord på mina tankar. Nu var inte läkarens besked längre “allt är bra”, utan istället “du har anorexi / ortorexi”. Och oj vilken skillnad en diagnos kan göra!

Var befinner jag mig nu då 4 år senare?

Idag är jag definitivt inte på samma ställe. Samma lägenhet jo, men ni fattar. Psykiskt är jag miltals bort. Jag äter saker jag aldrig någonsin trodde att jag skulle äta igen – frukt, bröd, gröt, socker. Jag märker att kolhydrater är bra för mig, något jag inte ens vågat säga högt förut. Jag märker hur mycket mer jag orkar om jag äter tillräckligt. Tänk att få äta mat! Att få njuta av mat! Otroligt. Jag vågar bli berörd igen. Drar mig inte undan för kramar av rädsla för att min medmänniska ska bli äcklad av min kropp. Mitt hår är sitt gamla jag igen. Växer så det knakar, tjockt, lockigt och friskt. Jag har börjat köra bil igen. Där är jag inte helt återställd ännu, men jag kan tänka mig att sätta mig bakom ratten och trycka på gasen och det är mycket om man jämför med varifrån jag kom. Jag kan gå ut och gå nästan vart som helst.

Jag är fri.

Äppelpaj

IMG_20170923_091117

I förra blogginlägget skrev jag att jag ville göra en äppelpaj. Några minuter efter att jag publicerat det inlägget skrev E på facebook att jag får 4 stora och 2 små äpplen av henne att göra paj av. Grejt! Borstade snabbt tänderna och cyklade sedan de 200 hundra metrarna från mitt hem till hennes jobb och vips hade jag alla ingredienser utom 1 – vaniljpulvret – för mitt äppelpajsbak. Föga anade jag då att den till synes oskyldiga vanilpulversburken skulle bli mitt fall.

Jag gjorde några ärenden på stan, cyklade hem, gick med Viggo till fästmannens och tog en välbehövlig gubbvila, körde hem för att hämta alla ingredienser till pajen och ja just det, vaniljpulvret skulle jag ju köpa. Körde till Supermarket och tog 2 vaniljskyr. Sökte efter Urtekrams lilla svarta vaniljpulversburk men hittade inte. Det finns en hylla med René Voltairé-stuff så jag tog en titt där och jajjamän, fanns där inte små söta 10 grams burkar med svart innehåll. Det fanns ingen prislapp men jag gissade på en 4-5 euro för burken, högst 8 euro. Det fick bära eller brista, äppelpaj ska jag ha, tänkte jag och marscherade mot kassan.

vaniljpulver

(Bild från Google)

Lade mina saker på bandet och om det berodde på dålig hörsel, mycket bakgrundsljud eller bara slöuskdövhet (aka selektiv hörsel) vet jag inte, men jag tyckte kassatjejen (som mycket aktivt flirtade med den gifta killen framför mig) sa 6,50. Tryckte glatt ner bankkortet i den lilla maskinen, stolt över ett billigt affärsbesök for once in my life. En svag känsla av misstro infann sig i mitt lilla bröst när jag insåg att det på kassakvittot stod 26,50. “Eh eh”, kraxade jag, “menar ni att den lilla burken kostade… kostade…” Här fick jag akut andnöd och behövde lite första hjälpen-hjälp. “Menar ni att den kostade 20 euro?!?!?”väste jag fram till sist och killen bakom mig i kön sa “Tur int du köpt ett kilo!” Thänks man, precis vad jag behövde höra. Vaniljpulver för 2000 euro är kanske inte vad jag behöver just nu i mitt liv.

Den flirtiga kassatösen lät mig förstå att vaniljkrisen pressar upp priset eftersom skörden varit dålig… typ. Så så var det med det. Körde till fästmannens efter ett synnerligen dåligt affärsbesök och hade honom att gissa hur mycket burken kostade. När han chockat gissade på 12 euro kunde jag inte hålla mig utan berättade om hela fadäsen, och sedan räckte det typ en halvtimme innan han nästan föll ur soffan när han fick veta att burken kostat 20 euro. Så var det dessutom mald vaniljpulverstång och inte enbart vaniljpiplorna. Grr. Nåja, man kan väl inte annat än skratta åt det.

IMG_20170923_083806

Men ja, äppelpajen ja. Det var ju dit vi skulle komma. Himmelsk är förnamnet, äppelkaka mellannamnet och naminamnam är efternamnet. Jag skulle göra detta recept (klicka för att öppna!)  men tredubblat för en stor pajform men jag råkade glömma att tillsätta de 6 äggen (!!).

IMG_20170923_083858

Äggen jag nog packat med men glömde lägga i pajen…

Men den kakan blev så jädrans god så det är nästan så att jag tycker det var värt att skippa äggen. Så, följ receptet men glöm bort äggen och tillsätt i stället mjölk plus ca 25 g smält smör tills du får en någolunda slät smet. Jag hade i 3 msk kokossocker istället för honung eller stevia. Ät den varm, för då är den absolut smarrigast. Jag har på Vanilj Skyr och Body Labs Salty Caramel Zero Topping. Åt upp 3/4 av pajen på mindre än 1 dygn, och fästmannen fick 1/4. Helt sjuuukt god.

IMG_20170923_091117

Hittade en bra spot att fotografera på och åt pajen med mina favoritbestick nuförtiden, nämligen farmors gamla som jag tagit över. Visst är de fina med sina stjärnor?

IMG_20170923_083930

Body Labs Zero Topping Salty Caramel

Nya tider

Jag har börjat jobba så att jag har en dag ledigt i veckan. Innan det delade jag mina 80 procentar på 5 dagar (och hade sjukt sköna och korta dagar), men nu lägger jag istället en dag i veckan på att göra skolarbeten, mat, sticka och andra livsviktiga saker. Har alltså hittills idag påbörjat och skrivit klart höstens första skolarbete, som var en ganska enkel och kortfattad bokrecension av en, för en gångs skull, bra bok om akademiskt skrivande. Så bra att jag kommer att köpa den inför min magistersavhandling som ska skrivas småningom. Den dagen trodde jag nog aldrig skulle komma, för akademiska böcker brukar innebära gäspgaranti, men inte denna alltså.

snygga bilder 122

Jag, när jag hade mörkt hår för många år sedan.

För övrigt är det en sprudlande vacker dag ute. På morgonen var Viggo och jag ut på promenad och då låg dimman tät över fotbollsplanerna nära vårt hem, men nu skiner solen och det ser alldeles ljuvlig ut. Viggo stackaren har feber och är lite hängig, så tror inte att vi hittar på så mycket idag, men hoppas på en bok- eller stickstund ute i solen.

DSC_0036

DSC_0151

Och en äppelpaj. Jag är sjukt sugen på äppelpaj och hittade det här receptet på Tasty Health’s blogg som jag vill prova. Har inga egna äpplen, men får köpa. På höstarna brukar mamma ge av deras äpplen, men de får själva så lite äppel i år att de nog behöver få behålla alla själva 🙂 Har fått för mig att rönnbär också är goda och bra, och planerar göra rönnbärsgodis någongång snart… Fästmannens träd dignar av rönnbär och det är ju surt att inte ta tillvara dem. Får se vad det blir, huvudet virvlar ständigt av receptidéer men det är inte alltid de förverkligas…

Nu ut i solen!

Time-out

Att vända tillbaka

och göra reträtt.

Att söka skydd

i skuggan av mig själv.

 

Att stoppa alla intryck

begränsa vad som går in.

Inte lyssna på allt och alla

utan endast på mig själv.

 

Att bli min alldeles egna

onåbar för de andra.

Styrkt i mitt hjärta

att också min väg är rätt.

 

Time-out är inget dåligt

det för med sig något gott.

Det är nog dags att ta en

och bli mig själv igen.

Uppdrag

Är det inte konstigt? Stunden som ens drömmar cirklat runt i vad som känns hela ens liv är äntligen här och det enda man vill är att skjuta på allting, stanna tiden och låta allt vara som det alltid varit.

Är det rädslan som styr? Rädslan över att uppdraget skall bli ett fängelse, en tristessens boja jag inte kan komma ifrån eller låsa upp själv? Att bli en slav för andras nycker och underställd någon annans behov än mina. Bli någon annans tjänare. Eller är det vad livet går ut på? Att möta sin nästes behov? Att ge av mitt till den som inget har. Att ge av mig till förmån för dig. Tänk om rädslans ord bara är en skrämseltaktik för att hålla mig tyst och stilla. För att inte bli allt det jag kan bli. För att hålla mig i bakgrunden och fortsätta koncentrera mig på mig och mitt och allt det oväsentliga som inte spelar någon roll, egentligen. Det som vi ger större spelrum och betydelse än det förtjänar för att vi är navelskådande och oförmögna att lyfta blicken och se guld i askan, skönhet i det alldagliga och godhet i det vi fruktar. Och se allt det vi är kapabla till. Tro att livet bär. Lita på att bron håller. Att vi inte kommer att gå sönder oavsett vad som kommer emot. Att det inne i mig och inne i dig bor något stort som kommer att förändra livet och allt som du känner till. Som kommer att göra världen omkring dig vackrare för alla som är i den.

Vågar jag vara den som förändrar och förbättrar? Som värmer upp iskalla händer och hjärtan och som gör gott åt andra fast de kanske inte alltid förtjänar det? Vågar jag stiga in i uppdraget trots att jag inte vet vad det kommer att föra med sig och trots att det med all säkerhet innebär ett avkall på min tid och själviskhet? Ett liv i gemenskap istället för ensamhet och solitär avskildhet. Tiden får utvisa hur allt blir. Men tre saker är säkra: bron håller och stigen bär och det enda sättet för att kunna vinna är att våga.

Till den som saknar namn

Du har dragit dig undan

till din egen värld

dit ingen av oss har tillträde.

Där är du skyddad från allt det onda.

 

Du har inte längre ett namn

av rädsla för ondskans makt.

Du bor här och där i en trakt

ingen av oss någonsin får veta.

 

Jag önskar dig frid.

Jag önskar dig ro.

Jag önskar dig en tanke och en kropp som får vila.

Jag önskar dig allt gott som trots allt finns

bland allt det du tror är av ondo.

Öppna dina ögon och se

att inte allt är ont och att inte alla vi är onda!

Vi vill dig väl.

Vi vill skydda dig.

Bevara dig från sinnets kaos.

 

Men du går din väg.

Ser dig hastigt om.

Fortsätter med ditt liv.

Och dina 40 euro på banken.

 

DSC_0909

Viggo 3 år

Tänk att Viggo blivit 3 år, stora pojken. Han har – äntligen – lugnat ner sig en aning och beter sig numera, enligt “mommo”, som en riktig hund. En stark egen vilja har han allt och bestämda åsikter om vart vi ska gå. Ibland får han bestämma, och ibland inte.

Nasse (från Nalle Puh) och filten (en omsydd kjol) är hans absoluta favoriter. Varje morgon väcker han mig med att komma med en socka så nära mitt ansikte han bara kan och sedan lägger han kinden på min säng, blundar och njuter. På kvällarna ska vi mysa, alltså jag ska sitta på golvet med filten och han ligga bredvid. Det älskar han.

Jag älskar den ordlösa kommunikation vi har, den som sker genom ögonkontakt. Älskar hur jag ser på hans olika miner vad han vill och vill säga. Ibland vill han berätta eller visa något, ibland frågar han, ibland (ganska ofta!) tigger mat, säger godmorgon och godnatt osv. osv. Kai har blivit godkänd husse nu och ofta vill Viggo mysa med honom i soffan. Då tittar Viggo på mig med ögon som retas lite för att Kai inte är lika sträng som jag med det där och för att visa glädjen över att han får vara som katterna och också vara i soffan.

Många skratt blir det med en hund i huset. Och lite bannor ibland. Och många promenader. Och bajspåsar och rymningar och jagande och det ena och det andra. Mera liv blir det i alla fall. Och en massa mer kärlek.

 

Att våga bli älskad

Vet du om att jag kommer att sakna dig?, sa han innan han for iväg. Nej, det vet jag inte men tack för att du säger det, svarade jag, glad ändå mitt i allt det ambivalenta. Ja, det kommer jag, sa han, och det vet du.

Men nej, det vet jag inte. Jag är en osäker dam som kanske tror alldeles för lite om mig själv. Att älska och ge kärlek är lätt, men att ta emot kärlek är det rakt motsatta. Jag är likt en mussla som med vidöppet skal gnistrar och glimmar ut kärlek, men när kärleken kommer tillbaka sluter jag mig. Fast kärleken skulle få pärlan att glittra än mer är det tryggare att stänga om sig och hindra ingång.

Är kärleken verkligen så där enkel? Så där kravlös och anspråkslös? Den där kärleken som är så lätt att ge ut, gäller den faktiskt också mig? Kan någon sakna mig? Någon som har sett mig i alla känslostormar, i både högt och lågt. Kan jag vara älskad, inte bara trots att jag är som jag är, men främst för att. Svindlande.

Tänk att det kan vara enklare att resa världen runt och göra mängder av saker saker än vad det är att öppna dörren till sitt inre och låta någon komma in. Lära känna sig själv och låta någon annan dela den bekantskapen. Våga bli älskad och lita på det. Förunderligt.

 

DSC_1745